Socionomstudenter utomlands

Hej alla fina socionomstudenter

Det var ett tag sedan jag skrev eftersom jag var ledig över påsk men också för att jag suttit med min studiegruppsuppgift numero 3, hehe. På påsklovet åkte jag och min sambo till Guldkusten och spenderade tid med min Aussie-familj. Resan gav mig mycket ny kraft och energi och det var härligt att vara med familj och vänner. Första helgen spenderade vi tillsammans med min kusin Shanna och hennes man Tim. Dessa två har gjort samma resa som vi gör i Australien fast dem åkte till Kanada i ett år. Det kändes väldigt skönt att prata med Shanna och Tim eftersom det kunde relatera till hur det kan kännas att vara på resande fot. Detta gjorde att de mer än gärna visade oss runt eftersom det förstod att vi vill se oss omkring så mycket som möjligt. Vi åkte till och med ner till Byron Bay över en dag och glassade på beachen och frossade i god mat och dryck. Det var väldigt trevligt att umgås med min kusin som jag sällan får chans att träffa annars.

Lyckliga över vår weekend med Shanna och Tim åkte vi till farmor ”Nana” som alltid öppnar upp sitt hem för att vi ska få bo hos henne. Vi lagade mat, drack mycket te och bjöds på diverse godsaker som man alltid gör hemma hos min farmor. Vi blev verkligen bortskämda. Farmor och jag pratade om allt från himmel och jord vilket resulterat till många härliga skratt. Familj och vänner har jag insett är det bästa man kan ha och under resans gång har jag fått uppleva innebörden av detta. Jag känner mig tacksam för alla nära och kära som bryr sig i vått och torrt. Jag är evigt tacksam för alla bra personer som influerar mitt liv och ger mig kraft.

Tillbaka på min praktikplats har jag känt mig säkrare, tryggare och gladare. Den är givande, rolig, spännande och personligt utvecklande och jag kommer att suga ut så mycket jag bara kan av denna berikande och inspirerande erfarenhet. Detta är något som jag läste och som inspirerade mig häromdagen. Hoppas det inspirerar dig också:

Let us not look back in anger, or forward in fear but around us in awareness

En av de viktigaste lärdomarna jag fått hittills av min praktik och som jag vill minnas livet ut och även dela med mig av här är, att varje person formar, vägleder och förfinar sin egen väg i livet. På detta sätt kan man ta ansvar över sitt eget unika jag och forma sitt liv dit man själv vill. Denna möjlighet förstod jag finns för alla. För mig handlade det väl om att kasta mig ut i det oväntade, ta tag i spakarna och ansvara för min väg att gå. Det har också fått mig att förstå att det är jag som bestämmer hur jag betraktar mig själv och att jag har ett ansvar för detta och ingen annan. Dessa ord ska omsättas i praktiken.

Något resan till Australien även gjort är att den har gett mig är tid. Jag har kunnat använda tiden för att bena ut vad som är betydelsefullt i mitt liv och vad som gör mig lycklig. Det är min tid nu och jag har unnat mig denna. Jag är glad att jag tog det beslutet. Det har blivit lättare för mig att älska mig själv, både för mina “bra” sidor men också för mina “sämre”. Vad jag menar är att jag inte är perfekt men jag är villig att våga erkänna detta och på så sätt fortsätta att lära, leva och utvecklas.

Xx

/Lisa

Hej

I mitt förra inlägg skrev jag om att jag börjat få mer ansvar och uppgifter på praktiken. Jag har kontakt med elever på skolan, håller i samtal, tar kontakt med föräldrar osv. Jag upplever att vissa möten går bättre än andra men i handledning går Kirsten och jag igenom saker att kan tänka på där hon sätter andra ord på händelser och som jag reflekterar över. Handledning är för mig en trygghet där jag kunnat utvecklas och utmanas. Jag har även fått böcker som jag kan läsa i att bland annat utveckla min samtalsteknik, relationsförståelse mm.

Allt detta har varit väldigt givande för min egen professionella utveckling samtidigt som det tagit mycket energi. Därför kom påsklovet som jag nu har alldeles lägligt. Jag har känt att det periodvis varit överväldigande att möta nya utmaningar och få insikter och lärdomar och det ska därför bli skönt att släppa jobb och praktik och bara vara ledig.

Glad Påsk!

/Lisa

Tiden flyger förbi och jag kan inte förstå att det snart är påsk. Mycket har hänt sedan jag skrev sist och till att börja med vill jag ge er en liten update på vad som händer i mitt liv härnere. Jag och min sambo har hittat ett boende med start från mitten av april fram tills slutet av vår resa här i OZ. Det känns otroligt skönt att veta vart vi kommer att bo framöver, även fast jag har min pappa här och vet att vi kan bo där. Den nya lägenheten ligger på Queens Road vilket innebär att vi fortfarande bor nära Chapel Street och City men nu även St Kilda och havet. Det är samma tåg och tidtabell till Frankston High School vilket är skönt att veta och det är ett smidigt sätt att ta sig ner dit. Min praktikplats ger mig mening i veckorna samtidigt som vi försöker njuta och se så mycket vi bara kan på helgerna. Det är ett sätt att också släppa praktiken och göra sådant man tycker är roligt. Det är välbehövligt att göra roliga saker och ta hand om sig enligt mig.

I wellbeing teamet på Frankston High School har jag numera mina egna möten och fått ett större ansvar. Det har kändes tufft till en början men det ha varit otroligt lärorikt. För mig var detta ett gigantiskt steg att ta, inte bara för att det var helt nya erfarenheter än tidigare arbeten, utan också en otrolig utmaning för mig. Jag behövde lita till min egen förmåga. Jag har varit van vid att ta instruktioner i tidigare arbeten, gör si och gör så, det där är rätt och det där är fel, något som jag anser skiljer sig avsevärt mot att arbeta inom socialt arbete. Tillsammans gick jag och Kristen igenom saker som jag kunde tänka på att göra och försöka få kännedom om. Hur gick det? Vad gick bra? Vad behöver jag öva på? Hur ska jag planera framtiden och nästa möte? Detta var saker jag skulle reflektera över.

Min kurslitteratur beskriver socialt arbete som något komplext och att det inte finns några rätt och fel. Det handlar om att möta människor i deras unika livssituationer, interagera genom samarbete, kommunikation, förhållningssätt och mycket mer. En situation är inte den andra lik och det är verkligen något jag har förstått. Genom att Kirsten trodde på mig fick jag även bevisa för mig själv att jag är kapabel till mycket och jag tillät mig också att vara mer ödmjuk mot mig själv. Samtidigt som jag känner djup tacksamhet för att jag har en så bra handledare har jag tragglat med att förstå när jag har gjort och är “good enough”. När jag låter tankarna och grubblandet tar över och tänker, skulle jag gjort så och när jag nästan vill hjälpa för mycket. Sådana saker behöver jag öva mig på.

”Människans kunskaper är ett oändligt äventyr. På så sätt är också socialt arbete ett oändligt äventyr. Som socialarbetare har man möjlighet att ständigt befinna sig i en utvecklingsprocess där man själv som människa hela tiden utvecklas, samtidigt som man medverkar i att skapa både nya kunskaper till professionens utveckling och, framför allt, förbättrade livssituationer för de människor man möter” (Svensson, Johnsson och Laanemets, 2008 s.232).

/Lisa

Hej

I veckan som gått har jag blivit mer och mer introducerad till hur arbetet fungerar inom wellbeing teamet och på Frankston High School. Jag har bland annat fått ha en del samtal med elever och även ringt hem till föräldrar angående studenters välmående. De flesta av de elever som jag kontaktade föräldrarna för hade haft hög frånvaro eller befann sig inom risk att hamna på efterkälken.

Jag upplevde att möta elever gick bra trots min ringa erfarenhet av samtal i praktiken. Det jag försökte ha i åtanke var att bara vara mig själv, ställa öppna frågor och lyssna. Med lite information om personen kunde jag lyfta saker som vad positivt och bra i dennes situation.

Att ringa till studenters föräldrar var en alldeles ny upplevelse. Jag och Kirsten hade gjort upp en liten mall på bland annat hur jag kunde presentera mig, bemöta och på vilka frågor att ställa för att få information om eleven. Under samtalet skulle jag anteckna vad föräldrarna sa och sedan dokumentera detta. Jag förstod kvickt att det var viktigt att ge information om varför jag ringde, att det handlade om studentens välmående och frågade om vi på skolan kunde stötta eleven på ett eller annat sätt. Något jag snappade upp väldigt fort var att fråga om det var en lämplig tid att ringa eftersom jag märkte att vissa jag pratade med lät stressade på rösten och kunde därför vara smått irriterade. På detta sätt upplevde jag att jag kunde bemöta personen på ett bättre sätt. Överlag var föräldrarna glada över att någon från skolan kontaktade dem angående deras barn, att känna att skolan brydde sig om deras situation. Jag kunde dokumentera de uppgifter jag fick från föräldrarna och börja planera att möta upp med eleverna för att göra upp en plan. Skolsamordnarna som bland annat har till uppgift att ta kontakt med elever som har hög frånvaro från skolan hade även dem information kring elevernas situation. Jag gick dit för att få ytterligare information om hur vi på bästa sätt kan arbeta som ett team för elevernas bästa. Jag dokumenterade även den information som skolsamordnarna hade på eleverna och skickade sedan detta till Kristen och Michelle. På detta sätt kunde även dem få ta del av viktig information för att sedan diskutera idéer för att kunna hjälpa eleven.

Samtidigt som det var väldigt givande att ta kontakt med elevernas föräldrar och skolsamordnarna på skolan upplevde jag brister i kommunikationen vilket försvårade mitt arbete. Den lista av elever som jag hade fått tilldelad stämde inte överens med vilka skolsamordnarna hade velat ge mig. Vi beslutade oss om att arrangera ett möte för att komma fram till hur vi kan ge varandra värdefull information, så att inget utelämnas. Utöver detta fick jag under fredagen känna på hur det kunde vara under en fullspäckad dag och jag upplevde att stressnivån var högre en vanligt. Ett annat hinder för mig när jag skulle kontakta föräldrarna var att jag inte hade fått access till elevernas personliga uppgifter och fick därför gå till IT-avdelningen som fick hjälpa mig reda ut detta. Det tog tid och jag kände mig maktlös eftersom jag inte kunde göra mycket åt saken.

Medan vissa dagar har gått väldigt bra för mig har jag upplevt vissa dagar som mer ansträngande. Jag har under dessa dagar känt att jag inte kan göra det arbetet jag skulle vilja utföra eftersom jag inte riktigt kommit att reda ut hur vissa saker fungerar inom organisationen, vad jag får och inte får göra, vad jag kan göra osv. Under handledningstid har jag berättat detta för Kirsten vilket känts bra och har underlättat situationen för mig. Jag känner att jag har mycket kunskap som bara väntar på att få komma ut, hur jag har många idéer om kreativa sätt att arbeta på osv. men känner ibland osäkerhet. Jag tror att jag har lite bråttom med att kunna allt och får kanske lugna mig litegrann. Trots allt påminner jag mig om att jag fortfarande bara är student på praktikplats.

En bok som jag har läst i veckan heter Odd Girl speaks out – en bok ur brukarperspektiv om unga tjejers berättelser om ungdomsåren, om mobbning, popularitet och avundsjuka. Förutom att boken ger olika perspektiv på hur vi tänker och ser på saker olika, ger den också tips på hur man kan hantera vissa situationer eller bara förstå sig själv. Jag rekommenderar boken starkt, dels om man jobbar med ungdomar och dels för att den kan vara en ögonöppnare för fler perspektiv som rör mobbning, popularitet och avundsjuka.

Praktiken betyder mycket och jag är tacksam för att jag får denna erfarenhet. Den är viktig för framtida yrkesliv. Australien bjuder in till kreativitet och inspiration. Jag har funnit saker om mig själv som jag får chansen att träna på och som jag numera kan sätta ord på. Jag har hittat saker som jag tycker om att göra utöver praktiken, som att träna, äta god mat och att samtidigt njuta för stunden. Att ta varje chans att uppleva saker och må bra samtidigt.

Här är bilder från bland annat en trip till enastående Great Ocean Road, vilda koalor, skönt häng och restaurangbesök i South Yarra! En varm rekommendation om man någon gång åker till Melbourne är Great Ocean Road. Vackra vyer och ett fantastiskt landskap.

Xx

/Lisa

Efter vissa arbetsdagar på Frankston High School är jag helt slut på grund av nya intryck, nytt språk, lärdomar och händelser.

I nionde kapitlet i boken Handlingsutrymme: utmaningar i socialt arbete skriver Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) om samarbete och samverkan. Författarna beskriver hur centralt det är med samarbete och samverkan i socialt arbete och att socialarbetaren har ett ansvar och en funktion i att kunna samarbeta inom och mellan organisationer. Detta utifrån både enskilda klientärenden och mer övergripande organisatoriska samverkansprojekt.

Samtidigt har det visat sig finnas hinder för samarbete och samverkan där författarna bland annat nämner språkets betydelse. Även om vi talar samma språk till varandra, kan det ibland vara omöjligt att förstå vad den andra menar. Detta förklaras genom att olika organisationer och professioner, utvecklar sitt eget vokabulär som karakteriserar arbetsplatsen vilket författarna beskriver kallas för ”fikonspråk”. Även om alla aktörer pratar svenska kan det ändå upplevas omöjligt att förstå varandra. Om någon inom gruppen har ett annat modersmål, parallellt med att teamet har ett eget fikonspråk som identifierar arbetsplatsen, kan det lätt bli oklarheter och svårt att förstå var de olika personerna avser med det som sägs. På detta sätt kan missförstånd uppstå och det kan vara viktigt att beakta språkets betydelse när man diskuterar samarbete och samverkan (ibid).

Det som författarna kallar för ”fikonspråk” är något jag upplever och kan känna igen mig i på Frankston High School. Svenska är mitt modersmål men vi pratade engelska hemma eftersom min pappa är Australiensare. Det engelska vardagliga språket har jag alltså alltid burit med mig men det skiljer sig från det språkbruk som man tillämpar på skolan. Det är nya begrepp, instruktioner och information som jag ständigt lär mig. Ibland finner jag det kämpigt att alltid behöva dubbelkolla om jag förstått instruktioner eller annan information rätt.

Samtidigt kan jag använda denna erfarenhet när jag bemöter andra människor i mitt kommande yrkesliv. Med språket i åtanke, kan jag numera förstå att det kan kännas överväldigande, frustrerande och komplicerat i mötet med en organisation eller med en socialarbetare, när man inte blir förstådd eller kan göra sig förstådd och att det på så sätt kan påverka samarbetet och även relationen parterna emellan.

Jag ville få ner detta i ett blogginlägg eftersom jag verkligen kunde relatera det som författarna beskrev till det praktiska arbetet.

/Lisa

På Kirstens kontor finns det saker som vid en första anblick kanske inte väcker tankar om att de fyller ett syfte för ungdomars välbefinnande. På en anslagstavla finns uppsatta illusionsbilder, sådana som föreställer två skilda saker beroende på vilket sätt man väljer att se bilden på. En välkänd sådan är till exempel bilden av den gamla damen eller den unga kvinnan. Jag stod och beundrade bilderna, dels för att jag själv tycker om att måla och dels för att jag tycker det är kul att se på illusionerna. Kirsten berättade för mig att hon ibland förklarar bilderna och kopplar dem till tankar och perspektiv, att förändra tankar och se det ur en annan synvinkel, precis som i bilderna.

Vidare berättade Kirsten om att hon höll på med Yoga och mindfullness, vilket det sistnämnda är något vi har gemensamt. Mindfullness har jag använt mig av för att öka min prestationsförmåga genom att vara mer närvarande för stunden och hitta ett inre lugn. En annan inredningsdetalj som Kirsten har på sitt kontor är lite fåglar här och var. Till exempel visade hon mig en vas med fjädrar som alla såg olika ut från varandra. Alla fjädrar var vackra på sitt sätt, trots deras olikheter. På samma sätt kunde man jämföra detta med oss människor, vi är unika och vackra på många olika sätt, trots att vi är och ser olika ut.

Vi pratade vidare om just fågeltemat inne på Kirsten kontor. Detta sa hon berodde på att hon en gång hade fått lära sig att se på sitt jobb som ett fågelbo och ville hela tiden ha detta i åtanke.  Liknelsen är att människor kunde komma och gå, känna stöd och trygghet för att sedan lämna och flyga fritt på egen hand. Tanken om ett ett tryggt näste som mynnar ut i ett självständigt liv.

På en annan vägg i Kirsten kontor hade hon satt upp olika löv som hon hade plastat in. På plasten kunde man få skriva ner sina framtida mål, önskningar och drömmar för att synliggöra dem och fundera på vilket sätt man skulle kunna nå dem.

Slutligen pratade vi om att använda sina egna unika sidor och låta detta vara en del av yrkesrollen. Jag reflekterade över det vi hade sagt under detta handledningstillfälle och det gjorde mig glad. Jag blev glad för att jag förstod att det handlar om att hitta sin egen väg. Detta eftersom alla är sina egna unika personer vilket jag uppfattar är ett sätt att skapa sig handlingsutrymme.

/Lisa