Socionomstudenter utomlands

I veckan har jag träffat en svensk familjeterapeut som arbetar här i Israel. Hon arbetar som avdelningschef och familjeterapeut på ett stort familjecenter. Vid sidan av detta driver hon också en egen mottagning. På hennes avdelning utövas framför allt parterapi och familjeterapi. Det arbetar nio familjeterapeuter på avdelningen. Utöver denna avdelning finns även andra avdelningar bland annat inriktade mot barn och ungdomar.Läs resten av detta inlägg»

Tänk dig att du blivit sviken av din närmaste omgivning. Tänk dig att dina föräldrar inte haft råd att ge dig mat. Tänk dig att du blivit sexuellt utnyttjad, psykiskt, verbalt och fysiskt misshandlad. Tänk dig att din mamma varit hög hela din barndom. Tänk dig att du har bevittnat hur din pappa dödat din mamma. Tänk dig att du inte har tillit för någon. Tänk dig att du inte kan sova om nätterna. Tänk dig att du inte vet vad som väntar dig härnäst. Tänk dig att hela nationen har läst om ditt öde i sina morgontidningar.
Du är tre till tolv år gammal.Läs resten av detta inlägg»

Hej!

Vi har det bra här i Peru. En svårighet under vår praktik är språket, då vi har bristande kunskaper. Vi försöker förstå så mycket vi kan men vi ser inte detta enbart som ett hinder. Vi ser detta som en erfarenhet inför framtida situationer i socialt arbete. Vi kan föreställa oss att flertalet av de brukare vi kommer möta inte kommer tala svenska, eller kunna kommunicera via det talade språket. Genom kroppsspråk, gester och miner kommer man många gånger långt.

Vår första riktiga praktikdag var igår. Då besökte vi ett kommunalt hälsocenter. Det såg ut som ett sjukhus, men väldigt omodernt. Läkare, sjuksköterskor, socialarbetare och psykologer jobbade där. Vi fick träffa en socialarbetare som berättade om sitt arbete. För att bli socialarbetare i Peru behövs en 5 års utbildning på universitet, av vilka två år är praktik. Hon berättade bland annat att som socialarbetare jobbar man med många olika områden så som barn, äldre, tonåringar, personer med funktionsnedsättning. De jobbar mycket i förebyggande syfte, då de går ut i skolor och jobbar mycket med familjer. De anser att det är där man kan göra skillnad, när barnen är små. Vi diskuterade också skillnader inom socialt arbete i Peru jämfört med Sverige, och hur man jobbar mellan de olika grupperna. Dessa grupper kommer vi in på i senare inlägg.

Arbetsbördan för socialarbetare är hög. Det finns bara 2 stycken på 86000 invånare. Detta beskrev hon som jobbigt och att hon ofta tar med sig jobbet hem. Detta ser hon som en svårighet i sin profession. Hon upplever också att stödet ovanifrån och staten inte är så bra som det borde vara. De prioriterar inte socialt arbete. Socialarbetarna får order men inga pengar att utföra uppgifterna. Trots detta känner hon sig hoppfull, det finns många stunder då hon känner glädje och hopp inför framtiden.

Vi fick även delta i ett möte där olika professioner samlades för att göra ett program gällande det kommande året. Vi förstod inte så mycket av innehållet, men det var ändå intressant att se hur det fungerar här. Bland annat så svarade de i telefon och gick ut när som helst under mötet. Dörren var öppen under hela mötet så det var stimmigt.

På eftermiddagen fick vi vara med på en aktivitet för äldre på hälsocentret. Vi fick presentera oss för de äldre, och de verkade fascinerade av att vi var ända från Sverige. De äldre verkade ha mycket glädje och tacksamhet inom sig. Det verkade som att deras relation med personalen är väldigt kärleksfull och som att de har en nära relation till varandra. känner varandra. På mötet var en läkare på plats, och han verkade vara väldigt uppskattad av de äldre. Vi gjorde rörelseövningar, dansade och utförde tai-chi. Detta var jätteroligt och en upplevelse.

Under hela vårt besök kände vi oss väldigt välkomna. Personal och brukare visade uppskattning och var intresserade över våra perspektiv på organisationen och socialt arbete.

/Lisen & Sara

Hej!

Vi är två socionomstudenter från Växjö, Lisen och Sara. Vi är nu i Peru, närmare bestämt i Arequipa. Vi ska göra 7 veckors praktik här.

Vår första inblick i det sociala arbetet i Peru blev i samband med en statsvetare som jobbar för Diakonia i Lima. Han berättade om Perus historia, och vad Diakonia arbetar för. Huvudpunkterna de jobbar med är mänskliga rättigheter, genus och demokrati. De stöttar andra organisationer som sprider kunskap om dessa ämnen, bland annat genom seminarier och kurser. De arbetar både på individ och samhällsnivå. De ger kunskap till individer om vad de har för rättigheter och samtidigt verkar de bland anat på politisk nivå där han berättar att kvinnorna ska få kunskap om situationen som råder och vad de kan göra åt den.

Han berättade också om den privata/offentliga sektorn. Han menar att den privata sektorn dominerar där man i allmänhet inte vill ha något med det offentliga att göra. Detta tycker han är synd, eftersom detta bidrar till klyftor och segregering i samhället. Det var intressant att få en inblick i Perus samhällsstruktur och hur man som svensk kan jobba med sociala frågor utanför Sverige.

Vi har även fått en introduktion av vår handledare. Något som var lite komiskt var att på 2 studenter fanns 5 personer på plats till vår hjälp. Vi fick en grundläggande introduktion om Perus historia och kultur. Vi diskuterade även millleniummålen som är mål som är uppsatta på grund av olika sociala problem i världen. Bland annat går de ut på att utrota fattigdom, hunger, nå högre utbildningsnivå, skydda miljön och skapa jämlikhet. Dessa mål sattes år 2000 och tanken är att de ska uppfyllas år 2015. Vi fick se statistik på hur det ser ut i Peru angående dessa frågorna. Utvecklingen har gått framåt i stort sett på alla punkter. Förbättringen har skett mestadels inne i städerna. Utanför städerna, speciellt i bergen finns en utsatt grupp människor. Hjälpen och kunskapen når inte ut till de individerna. En del i introduktionen som förvånade oss var att abort är totalt förbjudet oavsett anledning. Detta leder till att tonårstjejer måste vända sig till ”svarta” hälsocentraler som utför ohygieniska aborter. Detta leder ofta till att både barn och mamma dör. Detta är ett stort problem i Peru. Vi uppskattade denna introduktion eftersom den gav oss en bra bild av hur socialt arbete fungerar i Peru. Snart kommer ett nytt inlägg med nya upplevelser! /Lisen & Sara

En dag i Haifa, en av de större städerna i Israel och med en mixad befolkning. Vi besökte ett socialkontor och fick massa peppande information kring community work i Haifa. Socialarbetaren pratade så passionerat om sitt yrke och vad de gör i olika communitys i Haifa. Det finns ingen bra välfärd i Israel enligt han (enligt många) utan pengar går till de rika och till militären. Där med har community work blivit en del av det sociala arbete, samt volontärer som finns inom alla sociala arbeten. “Love for the people is needed in social work to make it good” han menar att som social arbetare måste kärleken till folket och till de man arbetar med och för vara där hela tiden för att det ska bli ett bra arbete, så inspirerande! Han pratade mycket om hopp och tron på människans goda, att arbete efter vad som finns och inte fokusera på det som inte finns. Att ta styrkan hoss folket och använda den, göra folk till aktivister för sitt samhälle för att de ska utvecklas. Han förklarade hur ett väldigt utsatt område rent socioekonomiskt gått från ett grått samhälle till ett samhälle med mycket kärlek och solidaritet. Att börja från “the basic” och fråga vad människorna vill och behöver. Sen arbete med dem, få folket att göra sin egen värld och bygga sina drömmar. Det hela var bara så häftigt! Jag vill bli community worker helt klart! Synd att de inte finns mycket av den varan hemma. Förhoppningsvis blir de mer och mer.
Vi besökte sedan en NGO, Women to Women, feministisk organisations om arbetar med kvinnors rättigheter i olika nivåer. Också väldigt härligt ställe med drivande människor.

Nu på kvällen har det varit julmarknad för hela slanten inne i Nazareth med resten av Israels befolkning kändes det som. Vi hade även ett möte med borgmästaren av Nazareth, och borgmästaren av Nablus. Ja de hela var aningen märkligt, där satt vi liksom och han höll ett välkomsttal för oss och kommenterade vårt utseende flertalet gånger, och lite fotografering på de, detta börjar bli standard nu.

Imorgon bar de av mot Tel Aviv och Jerusalem!

Jag känner mig så full av kärlek för tillfället. Alla människor här alltså, de går liksom inte att beskriva med ord vad fina de är. Vi har nu lämnat Västbanken för att se norra Israel. Blev en avskedsfest/häng i söndagskväll som varade in på småtimmarn. Himla trevligt, då vi svenskar sjöng två låtar vi skrivit ihop till dem och sen var de dans för hela slanten, Dabka som är Palestinsk folkdans typ. Alltså de är så kul! Folk här föds med rytm i blodet tror jag, då alla kan samma dans vart man en kommer, så häftig gemenskapsgrej!
Efter många jobbiga farväl till vår Laylac “familj” så tog vi bussen på måndag morgon till Jerusalem, sen mot Haifa där vi blev upphämtade och åkte till Tamra.
Det känns verkligen som vi vart i en familj, gemenskapen och hur folk har tagit in oss i deras liv på Laylac är helt obeskrivlig. Att de kan öppna upp sig så för oss under bara tre veckor är för mig helt otroligt, att de kan vissa så mycket känslor och uttrycka dem gör att man blir helt speachless. Så mycket värme har jag nog aldrig skådat förut som den på Västbanken, fina fina människor. Solidariteten de har för varandra och för andra, gemenskapen och hur de hjälper och ställer upp för alla är ja helt magiskt. Jag blir lycklig i hela själen. Att de sen kan göra detta i den värld de lever i, under ockupation och ständiga problem i vardagen, stora som små gör de hela ännu mer fantastiskt!

Ja nu är vi alltså i norra Israel och igår besökte vi staden Tamra. Tamra är en arabisk stad med mixad befolkning (muslimer och kristna) som lever i harmoni som på västbanken. Vi besökte ett dagcenter för mentalt handikappade. Verkligen hemtrevligt och utsikten från deras takterass var himmelriket! Vi fick sedan en rundtur i Nazareth på kvällen och blev hembjudna till guidens hem (han är medlem i Ossim Shaloms, organisationen som handleder oss i Israel). Där väntade hela släkten innanför dörren med leende, te och kakor. Blev fina samtal och de ville vissa oss deras kläder, dansuppvisningar och husdjur. De är så stolta över de de har, blir helt varm! Ingen jantelag här inte.
Idag har vi varit i Nazareth och i en stad utanför där Jesus gjorde vatten till vin. Vi besökte ett dagcenter för äldre, där vi fick mat i mängder, så god mat här! Sen besökte vi ett center med olika sociala insatser. De har ett center för community work, ett med terapi, ett för våld i hemmet osv. De gör det hemtrevligt på sådana ställen vilket jag tycker vi borde ta till oss i Sverige med. Även här stolta över sina jobb och vad de bidrar med till samhället. Varför är det inte så hemma? Hur mycket roligare hade inte jobbet varit om stoltheten i sitt arbete fanns! Mer av det! Kvällen avslutades med att vi besökte en organisation för Art Therapy. Där fick vi själva lite terapi med en terapeut som kom bara för vår skull och hade en session. Vi fick måla och knåda med lera, så himla befriande att inte tänka utan bara göra, verkligen vad jag behövde!

Imorgon ska vi till Haifa och sen är de stor jul marknad och show här i Nazareth som ska vara häftig! Vi blev idag även inbjudna till borgmästaren, så vi ska träffa han vi 21.00 imorgon. Detta är ju också lite lustigt ur ett svensk perspektiv. Vi blir verkligen behandlade som kungligheter, alla ska bjuda oss på mat, ta kort med oss och vissa vad de gör och arbetar med. Vi är ju vanliga studenter, men de är så glada att vi är här och att vi är intresserade så, de avsätter tid, de stuvar om och de fixar bara för vår skull. Och borgmästaren har nu insisterat på att vi ska komma! Blir lite full i skratt, de är fascinerande helt klart!

Det är för övrigt galet skönt att var på ett guest house som har lakan i sängen, varmvatten och en dörr till toaletten. Vardaglig lyx som vi inte haft på västbanken.

Peace love and understanding från Nazareth! /Elin