Socionomstudenter utomlands - Page 19 of 26 - läs och låt dig inspireras

I början av andra veckan

2015-01-26

Efter en vecka har jag nu börjat att infinna mig i den israeliska atmosfären, det vill säga ”det löser sig”. Jag har börjat att förstå strukturer och normer.
För er som är intresserade, så befinner jag mig i mellanöstern, på en israelisk barnby. Barnbyn hjälper över 300 barn i åldrarna 4-18 år, som av olika skäl inte kan bo hemma hos sina vårdnadshavare. Dessa barn har olika traumatiska bakgrunder, vissa är uppväxta med föräldrar som missbrukar, andra har blivit utnyttjade sexuellt, mentalt eller psykiskt.Läs resten av detta inlägg»

Första veckan av praktiken

2015-01-23

Hej! Nu är vår första vecka på praktiken avklarad här i Peru. Igår var var vi på besök på en barn- och ungdomsinstution. Detta var en statlig instution för pojkar mellan 6-18 år. På boendet fanns nu 49 pojkar men ibland har det varit upp emot 80 pojkar. Nu var det färre barn på grund av att i Januari försöker man slussa ut barn som är redo, för att de ska kunna börja skolan vid terminsstarten. På boendet bor pojkarna för att de ska få en fungerande vardag. På schemat står också undervisning och aktiviteter så som sport men också utflykter till exempelvis stranden. Det finansieras av staten och instutionen får en viss summa pengar för mat och boende per barn. Barnen kunde ha kommit dit av olika anledningar, så som att föräldrarna är frånvarande, då är de där i väntan på en fosterfamilj. Det kan också bero på att barnen har problem med droger eller att de har en lättare kriminalitet. Boendet är bara tillfälligt och tanken är att pojkarna så småningom ska kunna komma tillbaka till sina familjer eller till en ny familj för de som inte har någon.När vi kommer in genom de höga portarna, utan någon som helst möjlighet att ta sig ut för barnen så möts vi av en stor lekgård, där sitter flera barn och spelar spel. När vi kom dit hade vi med oss frukt till barnen, barnen blev tillsagda att ställa sig på led (i något som såg ut att vara längdordning) och därefter fick vi dela ut frukt till barnen. Det fanns även barn med fysiska funktionshinder som vi själva fick leta upp för att även de skulle få frukt. När vi var där så var barnen nyfikna på vilka vi var och pratade gärna med oss trots vår bristfälliga spanska, som tur var hade vi med tolk. Många av barnen satt på utegården och spelade schack och även Sara spelade schack mot ett av barnen men förlorade varje gång. På instutionen jobbar cirka 10 personer men det är lite boerende på hur många barn som är inskrivna. Det är människor med olika professioner så som socialarbetare och psykologer. Vi ställde frågan varför inga flickor fanns på boendet och det berodde på att de hade ett separat boende. Pojkarna och flickorna får oftast inte någon möjlighet att ses på grund av att personalen känner oro inför att pojkarna ska bli kära i flickorna. Barnen kommer till hemmet oftast genom att poliserna har kommit i kontakt med dem, det finns en speiell polisenhet som går igenom ett system för att bestämma om barnet ska komma till boendet, det är en hel process nämner socialarbetarna. Målet för verksamheten är att barnen ska kunna återvända till sina egna familjer. Barnen är där i genomsnitt 1-1,5 år. Om barnen börjar närma sig 17 år och är kvar och inte heller har någon familj att återvända till påbörjas en övning inför framtiden så att de ska kunna klara sig med försörjning och liknande. Socialarbetarna upplever att stödet från regeringen är bra, det är en prioriterad verksamhet, ett exempel är att det snart ska öppnas nya hem där endast 10 barn kan vara, detta uppskattar socialarbetarna. De nämner dock att det är mycket pappersarbete. Det är mycket krav från regeringen att dokument ska skickas. En annan svårighet i arbetet är att hitta fosterfamiljer till de äldre barnen med problem, de flesta vill endast ha små barn som de själva kan forma. Vi tyckte att det var mycket intressant att få besöka denna typ av instution även om det också var känslosamt att möta dessa barn med trassliga bakgrunder. Vi kan även tänka oss att det är tufft att arbeta med denna typ av verksamhet, då de är stora svårigheter med att hitta barnens familjer samt att vissa av barnen har stora problem. Det verkar som att personalen får arbeta mycket och är mycket känslomässigt engagerade.

Idag besökte vi en organisation som arbetar för barn och unga som har det svårt på grund av olika anledningar. Organisationen har olika professioner såsom socionomer, psykologer, lärare och jurister. De jobbar bland annat med hembesök och samtal. Problemen brukarna har kan till exempel vara familjeproblem, ekonomiska problem och våld. Arbetet kan vara jobbigt för de som arbetar inom organisationen, då de kan möta människor som är utsatta och är med om hemska saker. Samtidigt berättar personalen att det också finns tillfällen med glädje och hopp.
Vid vårt besök fick vi följa med på ett hembesök till en familj som var ny i organisationen. Vi blev illa berörda av mötet, då vi reagerade på ett antal saker som aldrig skulle ske i Sverige. Vi kom dit utan förvarning, och inte heller visste familjen att två främlingar från Sverige skulle vara med. Under besöket var mamman i familjen huvudpersonen. Hon hade svårigheter med ekonomi och hennes man som inte tog ansvar för familjen och hade alkoholproblem. Under mötet var hennes son med och hörde hela diskussionen som fördes. En av socialarbetarna tog kort på oss med mamman och hennes familj som en helt naturlig sak att göra. Vi kände att familjen var utsatt, det kändes som att de var en turistattraktion, och något som socialarbetarna skulle visa upp för oss. Vi såg på mamman att hon tyckte det var obekvämt när vi kom och tvingades hälsa på oss, vilket är förståeligt. Som brukare kan vi tänka oss att man känner sig utsatt och underlägsen där socialarbetarna har makt över de och situationen. Även om vi tyckte hembesöket inte stämmer överens med de principer vi har med oss från Sverige, var det ändå en upplevelse och en erfarenhet att ta med oss hem.
Nu är helgen kommen, och den känns välbehövlig efter en intensiv och spännande vecka!
/Lisen & Sara

Första veckan avklarad i Nya Zeeland

Hej!

Vi är tre tjejer som går Socionomprogrammet på Linnéuniversitetet i Växjö. Vi heter Linda, Nohaddra och Rebecca. Vi har precis gått in i termin 5, vilket för oss innebär VFU. Första delen av vår VFU spenderas i Auckland, Nya Zeeland. Vi är här i 7 veckor, varav ca 5,5 veckor är praktik och slutligen får vi en välförtjänt semester. Anledningen till denna semester är att vi arbetar 5 dagar i veckan istället för 4 som egentligen är planerat, detta för att vi ska kunna vara lite lediga i slutet och se oss omkring i detta fantastiska land som just nu har sommar.

Idag har vi varit i Nya Zeeland i en vecka. Vår praktikplats heter Stand for Children och är en organisation som riktar sig till barn mellan 5-13 år som är socialt utsatta och har olika svårigheter. Det kan exempelvis vara barn med alkoholiserade föräldrar, barn med funktionsnedsättningar och barn som på något sätt utsätts för våld. Hit kommer barnen och stannar i 4-5 veckor och bor i olika så kallade whares (uttalas fares) som är detsamma som barnens boenden. Barnen är indelade i tre olika whares; Pohutukawa är för alla flickor, Rata är för de yngre pojkarna och Rimu är för de äldre pojkarna. Medan de bor på Stand så går de i skolan, en skolverksamhet som är en del av organisationen och som ligger tillgänglig precis vid boendet. På Stand arbetar även socialarbetare som utreder barnens behov, har kontakt med familjerna och gör hembesök för att bedöma barnens situation. Vi kommer under våra VFU-veckor att arbeta i alla dessa delar av organisationen, dvs. boendet, skolan och med socialarbetarna.

Vår praktik började i måndags med att vi träffade chefen för personalen på boendedelen. Hon frågade oss vad vi vill ha ut av vår praktik och visade oss runt i de olika utrymmena på Stand. Huvudbyggnaden består av kontor och arbetsplatser för personal, barnens olika whares, kök- och matsal, en liten klinik där en sjuksköterska är i tjänst, en gympasal, en spelhall och en liten inglasad uteplats. Det finns även en del i huvudbyggnaden där föräldrar till barnen kan komma på besök och ha möjlighet att övernatta. På gården finns det en lekplats för barnen att vara på och ett förråd med diverse spel- och lekutrustningar. Där finns även en hinderbana, men vi fick veta att ingen i personalen har utbildning för den ännu, och då får den inte användas. På andra sidan gården ligger skolbyggnaden, men den har vi inte fått möjlighet att besöka invändigt ännu då barnen fortfarande har sommarlov. Dock fick vi veta att skolverksamheten är indelad i tre klasser med tre lärare. Klasserna är blandade, inte bara utefter barnens ålder utan även utifrån deras mognad och tidigare kunskaper. Efter rundvandringen började det göras i ordning inför att barnen skulle dyka upp. Barnen välkomnades av all personal på Stand med en liten ceremoni som innefattade sånger på Mauri-språket och presentation av personal. Även vi studenter blev välkomnade och fick presentera oss själva. Veckan som har gått har varit en så kallad “Holiday-week”, som innebär att barnen enbart är på Stand under en veckas tid, delvis för att få uppleva roliga aktiviteter som de annars kanske inte får möjlighet till, men också som avlastning för deras vårdnadshavare.

Vi blev tilldelade var sin Whare som vi sedan fått vara i under veckan som gått. Eftersom det var en “Holiday-week” var barnen uppdelade på ett annat sätt än vanligt. De yngre flickorna fick vara i Rata-Whare som Rebecca blev tilldelad. De äldre flickorna fick vara i Rimu-Whare där Linda fått vara under veckan, medan Nohaddra varit i Pohutakawa-Whare med killarna. Eftersom barnen inte går i skolan denna veckan har de istället fått hitta på aktiviteter under både för- och eftermiddagarna. Några aktiviteter barnen fått göra är åka och bowla, åka till stranden/simhallen, gå på zoo, åka skridskor och cykla BMX. Då vi enbart valt att gå morgonpass denna veckan (6.30-15) har vi bara deltagit under aktiviteterna på förmiddagarna.

Vi har upplevt veckan som väldigt rolig och spännande, men samtidigt har det varit mycket ny information att ta in. Schemat har varit fartfyllt och vi har haft mycket att göra på morgonpassen och med de rutiner som barnen har. Eftersom detta är vår första vecka här på Stand har vi inte blivit tilldelade några större uppgifter utan denna veckan har främst ägnats åt observationer. Vi har även fått testa på att skriva dagliga observationer på barnen (detta görs varje dag och för varje barn), där personalen skriver några rader om hur varje enskilt barn har skött sig, om det uppstått några incidenter och om de har gjort sina mahi (som är Mauri, och detsamma som dagliga sysslor som roterar för barnen, detta kan vara att ta ut sopor, dammsuga, torka av bord och stolar, städa undan på bänkar etc.).

Vi får nu ta en ledig helg innan vi påbörjar nästa vecka som är Educationweek. Hoppas ni som läst har det bra och att ni funnit det intressant.

/Linda, Nohaddra och Rebecca

Utanför Stand

På zoo med barnen

Eastern Beach som ligger 30 minuter från Stand

2015-01-21

Hej!

Vi har det bra här i Peru. En svårighet under vår praktik är språket, då vi har bristande kunskaper. Vi försöker förstå så mycket vi kan men vi ser inte detta enbart som ett hinder. Vi ser detta som en erfarenhet inför framtida situationer i socialt arbete. Vi kan föreställa oss att flertalet av de brukare vi kommer möta inte kommer tala svenska, eller kunna kommunicera via det talade språket. Genom kroppsspråk, gester och miner kommer man många gånger långt.

Vår första riktiga praktikdag var igår. Då besökte vi ett kommunalt hälsocenter. Det såg ut som ett sjukhus, men väldigt omodernt. Läkare, sjuksköterskor, socialarbetare och psykologer jobbade där. Vi fick träffa en socialarbetare som berättade om sitt arbete. För att bli socialarbetare i Peru behövs en 5 års utbildning på universitet, av vilka två år är praktik. Hon berättade bland annat att som socialarbetare jobbar man med många olika områden så som barn, äldre, tonåringar, personer med funktionsnedsättning. De jobbar mycket i förebyggande syfte, då de går ut i skolor och jobbar mycket med familjer. De anser att det är där man kan göra skillnad, när barnen är små. Vi diskuterade också skillnader inom socialt arbete i Peru jämfört med Sverige, och hur man jobbar mellan de olika grupperna. Dessa grupper kommer vi in på i senare inlägg.

Arbetsbördan för socialarbetare är hög. Det finns bara 2 stycken på 86000 invånare. Detta beskrev hon som jobbigt och att hon ofta tar med sig jobbet hem. Detta ser hon som en svårighet i sin profession. Hon upplever också att stödet ovanifrån och staten inte är så bra som det borde vara. De prioriterar inte socialt arbete. Socialarbetarna får order men inga pengar att utföra uppgifterna. Trots detta känner hon sig hoppfull, det finns många stunder då hon känner glädje och hopp inför framtiden.

Vi fick även delta i ett möte där olika professioner samlades för att göra ett program gällande det kommande året. Vi förstod inte så mycket av innehållet, men det var ändå intressant att se hur det fungerar här. Bland annat så svarade de i telefon och gick ut när som helst under mötet. Dörren var öppen under hela mötet så det var stimmigt.

På eftermiddagen fick vi vara med på en aktivitet för äldre på hälsocentret. Vi fick presentera oss för de äldre, och de verkade fascinerade av att vi var ända från Sverige. De äldre verkade ha mycket glädje och tacksamhet inom sig. Det verkade som att deras relation med personalen är väldigt kärleksfull och som att de har en nära relation till varandra. känner varandra. På mötet var en läkare på plats, och han verkade vara väldigt uppskattad av de äldre. Vi gjorde rörelseövningar, dansade och utförde tai-chi. Detta var jätteroligt och en upplevelse.

Under hela vårt besök kände vi oss väldigt välkomna. Personal och brukare visade uppskattning och var intresserade över våra perspektiv på organisationen och socialt arbete.

/Lisen & Sara

Praktik i Peru

Hej!

Vi är två socionomstudenter från Växjö, Lisen och Sara. Vi är nu i Peru, närmare bestämt i Arequipa. Vi ska göra 7 veckors praktik här.

Vår första inblick i det sociala arbetet i Peru blev i samband med en statsvetare som jobbar för Diakonia i Lima. Han berättade om Perus historia, och vad Diakonia arbetar för. Huvudpunkterna de jobbar med är mänskliga rättigheter, genus och demokrati. De stöttar andra organisationer som sprider kunskap om dessa ämnen, bland annat genom seminarier och kurser. De arbetar både på individ och samhällsnivå. De ger kunskap till individer om vad de har för rättigheter och samtidigt verkar de bland anat på politisk nivå där han berättar att kvinnorna ska få kunskap om situationen som råder och vad de kan göra åt den.

Han berättade också om den privata/offentliga sektorn. Han menar att den privata sektorn dominerar där man i allmänhet inte vill ha något med det offentliga att göra. Detta tycker han är synd, eftersom detta bidrar till klyftor och segregering i samhället. Det var intressant att få en inblick i Perus samhällsstruktur och hur man som svensk kan jobba med sociala frågor utanför Sverige.

Vi har även fått en introduktion av vår handledare. Något som var lite komiskt var att på 2 studenter fanns 5 personer på plats till vår hjälp. Vi fick en grundläggande introduktion om Perus historia och kultur. Vi diskuterade även millleniummålen som är mål som är uppsatta på grund av olika sociala problem i världen. Bland annat går de ut på att utrota fattigdom, hunger, nå högre utbildningsnivå, skydda miljön och skapa jämlikhet. Dessa mål sattes år 2000 och tanken är att de ska uppfyllas år 2015. Vi fick se statistik på hur det ser ut i Peru angående dessa frågorna. Utvecklingen har gått framåt i stort sett på alla punkter. Förbättringen har skett mestadels inne i städerna. Utanför städerna, speciellt i bergen finns en utsatt grupp människor. Hjälpen och kunskapen når inte ut till de individerna. En del i introduktionen som förvånade oss var att abort är totalt förbjudet oavsett anledning. Detta leder till att tonårstjejer måste vända sig till ”svarta” hälsocentraler som utför ohygieniska aborter. Detta leder ofta till att både barn och mamma dör. Detta är ett stort problem i Peru. Vi uppskattade denna introduktion eftersom den gav oss en bra bild av hur socialt arbete fungerar i Peru. Snart kommer ett nytt inlägg med nya upplevelser! /Lisen & Sara

Första dagen på besök i en barnby

2015-01-19

Efter att vi kört vilse och blivit försenade, kom vi äntligen fram! Jag behövde inte skämmas för min 15 minuter försenade ankomst särskilt länge, eftersom mina handledare var betydligt senare än jag. Här i mellanöstern är de inte riktigt som vi svenskar, här råder filosofin “det löser sig alltid”. Jag fortsatte dagen med att dricka pulverkaffe med den glada portvakten. Han upplyste mig om att äpplet jag hade med mig var mycket nyttigt och att Coca-Colan jag drack skulle göra mig tjock. Jag lovade honom att jag skulle dricka vatten i framtiden.Läs resten av detta inlägg»

Social work is all about the love for the people

2014-12-17

En dag i Haifa, en av de större städerna i Israel och med en mixad befolkning. Vi besökte ett socialkontor och fick massa peppande information kring community work i Haifa. Socialarbetaren pratade så passionerat om sitt yrke och vad de gör i olika communitys i Haifa. Det finns ingen bra välfärd i Israel enligt han (enligt många) utan pengar går till de rika och till militären. Där med har community work blivit en del av det sociala arbete, samt volontärer som finns inom alla sociala arbeten. “Love for the people is needed in social work to make it good” han menar att som social arbetare måste kärleken till folket och till de man arbetar med och för vara där hela tiden för att det ska bli ett bra arbete, så inspirerande! Han pratade mycket om hopp och tron på människans goda, att arbete efter vad som finns och inte fokusera på det som inte finns. Att ta styrkan hoss folket och använda den, göra folk till aktivister för sitt samhälle för att de ska utvecklas. Han förklarade hur ett väldigt utsatt område rent socioekonomiskt gått från ett grått samhälle till ett samhälle med mycket kärlek och solidaritet. Att börja från “the basic” och fråga vad människorna vill och behöver. Sen arbete med dem, få folket att göra sin egen värld och bygga sina drömmar. Det hela var bara så häftigt! Jag vill bli community worker helt klart! Synd att de inte finns mycket av den varan hemma. Förhoppningsvis blir de mer och mer.
Vi besökte sedan en NGO, Women to Women, feministisk organisations om arbetar med kvinnors rättigheter i olika nivåer. Också väldigt härligt ställe med drivande människor.

Nu på kvällen har det varit julmarknad för hela slanten inne i Nazareth med resten av Israels befolkning kändes det som. Vi hade även ett möte med borgmästaren av Nazareth, och borgmästaren av Nablus. Ja de hela var aningen märkligt, där satt vi liksom och han höll ett välkomsttal för oss och kommenterade vårt utseende flertalet gånger, och lite fotografering på de, detta börjar bli standard nu.

Imorgon bar de av mot Tel Aviv och Jerusalem!

Nazareth, Tamra och Haifa

2014-12-16

Jag känner mig så full av kärlek för tillfället. Alla människor här alltså, de går liksom inte att beskriva med ord vad fina de är. Vi har nu lämnat Västbanken för att se norra Israel. Blev en avskedsfest/häng i söndagskväll som varade in på småtimmarn. Himla trevligt, då vi svenskar sjöng två låtar vi skrivit ihop till dem och sen var de dans för hela slanten, Dabka som är Palestinsk folkdans typ. Alltså de är så kul! Folk här föds med rytm i blodet tror jag, då alla kan samma dans vart man en kommer, så häftig gemenskapsgrej!
Efter många jobbiga farväl till vår Laylac “familj” så tog vi bussen på måndag morgon till Jerusalem, sen mot Haifa där vi blev upphämtade och åkte till Tamra.
Det känns verkligen som vi vart i en familj, gemenskapen och hur folk har tagit in oss i deras liv på Laylac är helt obeskrivlig. Att de kan öppna upp sig så för oss under bara tre veckor är för mig helt otroligt, att de kan vissa så mycket känslor och uttrycka dem gör att man blir helt speachless. Så mycket värme har jag nog aldrig skådat förut som den på Västbanken, fina fina människor. Solidariteten de har för varandra och för andra, gemenskapen och hur de hjälper och ställer upp för alla är ja helt magiskt. Jag blir lycklig i hela själen. Att de sen kan göra detta i den värld de lever i, under ockupation och ständiga problem i vardagen, stora som små gör de hela ännu mer fantastiskt!

Ja nu är vi alltså i norra Israel och igår besökte vi staden Tamra. Tamra är en arabisk stad med mixad befolkning (muslimer och kristna) som lever i harmoni som på västbanken. Vi besökte ett dagcenter för mentalt handikappade. Verkligen hemtrevligt och utsikten från deras takterass var himmelriket! Vi fick sedan en rundtur i Nazareth på kvällen och blev hembjudna till guidens hem (han är medlem i Ossim Shaloms, organisationen som handleder oss i Israel). Där väntade hela släkten innanför dörren med leende, te och kakor. Blev fina samtal och de ville vissa oss deras kläder, dansuppvisningar och husdjur. De är så stolta över de de har, blir helt varm! Ingen jantelag här inte.
Idag har vi varit i Nazareth och i en stad utanför där Jesus gjorde vatten till vin. Vi besökte ett dagcenter för äldre, där vi fick mat i mängder, så god mat här! Sen besökte vi ett center med olika sociala insatser. De har ett center för community work, ett med terapi, ett för våld i hemmet osv. De gör det hemtrevligt på sådana ställen vilket jag tycker vi borde ta till oss i Sverige med. Även här stolta över sina jobb och vad de bidrar med till samhället. Varför är det inte så hemma? Hur mycket roligare hade inte jobbet varit om stoltheten i sitt arbete fanns! Mer av det! Kvällen avslutades med att vi besökte en organisation för Art Therapy. Där fick vi själva lite terapi med en terapeut som kom bara för vår skull och hade en session. Vi fick måla och knåda med lera, så himla befriande att inte tänka utan bara göra, verkligen vad jag behövde!

Imorgon ska vi till Haifa och sen är de stor jul marknad och show här i Nazareth som ska vara häftig! Vi blev idag även inbjudna till borgmästaren, så vi ska träffa han vi 21.00 imorgon. Detta är ju också lite lustigt ur ett svensk perspektiv. Vi blir verkligen behandlade som kungligheter, alla ska bjuda oss på mat, ta kort med oss och vissa vad de gör och arbetar med. Vi är ju vanliga studenter, men de är så glada att vi är här och att vi är intresserade så, de avsätter tid, de stuvar om och de fixar bara för vår skull. Och borgmästaren har nu insisterat på att vi ska komma! Blir lite full i skratt, de är fascinerande helt klart!

Det är för övrigt galet skönt att var på ett guest house som har lakan i sängen, varmvatten och en dörr till toaletten. Vardaglig lyx som vi inte haft på västbanken.

Peace love and understanding från Nazareth! /Elin

A state is not only what it does, its also what it tolerates

2014-12-10

Senaste tiden har varit en del pluggande oc skrivande på våra berättelser kring intervjuerna. Vi har även bytt grupp och jag och några tjejer är på Al Basma Center, som är ett dagcenter för psykiska funktionsnedsatta personer mellan 12-35 år. De har öppet 5 dagar i veckan mellan 9-13. De tränar för tillfället inför en jul show så på morgonen är de träningar inför detta och sen delas personerna in i grupper. I grupperna har de sen olika uppgifter, en grupp väver mattor och stickar mössor, allt tyg är donerat till dem. De andra grupperna återvinner strimlade papper som också doneras till dem och gör sedan nytt papper och saker att elda med i kaminen. Väldigt bra initiativ och ett härlig center. Liknar en del svenska dagcenter. Helt fantastiska personer, jag har skrattat så mycket de senaste dagarna med dessa underbara personer. Jag hade glömt hur skoj det är att arbeta inom LSS! Aningen segt då de märks att de snart har en show och kvinnan som handleder oss är ständigt på språng och har inte riktigt tid för oss, men men.

Jul showen som jag tidigare skrev om var himla mysig, de var väldigt over the top med glitter och ljus i alla dess färger. Packat med folk kan man minst säga att de var och de stänger inte av vägarna så de kör bilar i folkhaven, så himla dumt kan man ju tycka men men, it´s Palestine. Frasen börjar bli en av de vanligaste meningarna här för att på nått sätt förklara de som är märkligt och knasigt! Jag kastas tillbaka till min tid på ett barnhem i Uganda där frasen var its Africa. Just för att de är så mycket saker som är annorlunda och icke fungerande, kaos på ett roligt sätt!

Nu är jag hemma om två veckor, känns galet! lite skönt med, längtar efter en skön säng och familj och vänner men även tråkigt att lämna detta äventyret! Jag har lärt mig så galet mycket, vet inte hur jag ska lyckas få ur mig alla känslor, tankar och kunskap till alla hemma. Det känns för stort för att förklara på nått sätt.

Det har verkligen slagit mig senaste dagarna att jag befinner mig i ett krigsområde, det är så tydligt när man går på gatan och verkligen tittar på det man ser. Det är ett land i krig, de har varit ett land i krig och de kommer inte sluta snart. Husen är trasiga, halvbyggda och allt är så extremt smutsigt och skitigt. Har verkligen aldrig upplevt ett land som ser ut som detta. Samtidigt är de så vackert på många sätt. Har aldrig vart med om ett land som har så mycket berg och dalar, det går verkligen upp och ner hela tiden, förstår att ingen cyklar här! Det är åsnor och får och fårahedar överallt som går omkring, landskapet är brunt och beige och alla dessa vackra moskéer överallt får landet att kännas som en saga. Detta gör mig också arg, så mycket vackert och fint som har förstörts av kolonialiseringen här. Såg på väggen här om dagen, “A state is not only what it does, its also what it tolerates” tyckte de var himla gripande citat och så himla sant.

Nu lyssnar jag på arabisk musik, dricker deras goda te (med tok mycket socker i) och njuter av myllret som omger hostellet vi bor på med ständig rörelse och folk! Kommer definitivt sakna Palestina!

Det självklara är inte alltid självklart

2014-12-07

Ja kontrasternas land minst sagt. Vaknar upp till resans andra lediga dag och av 10 personer på hostellet så är bara 3 friska. Resten har någon monster hemsk magsjuka. Och för att göra det hela ännu mysigare så har vattnet tagit slut i tanken på taket, så under hela natten så ha de två toaletterna till användning inte gått att spola i.
Ja de här med att rinnande vatten i granen och toaletten är en självklarhet ska inte tas för givet.
Ni kan ju säkert föreställe er vilken mysig stämning detta ledde till. Vi tre som inte drabbats börjar dagen med att shoppa provianter och försöka spola toaletterna med hinkar och rengöringsmedel i högsta hugg. Blev skrattkalas, ja vad ska man göra liksom. Blir nästar komiskt. Så himla typiskt när vi är lediga också.
Vi tre som klarat oss kom tillslut iväg och åkte till en park. En park är inte riktig samma i en svensk och en palestinsk värld, jag skulle snarare säga att de var ett hotell. Nåväl. Vi fick ett helt spa med turkisk skrubb samt en restaurang för oss själva så de var himla lyxigt! Känner mig ren på riktigt för första gången på länge!
De här med vatten är för övrigt ett ständigt problem i Palestina. De måste nämligen köpa vatten av Israel. Israel stänger också av och till av allt vatten som kollektiv bestraffning när de känner för de. Så palestinierna sparar vatten i dunkar på taket. Idag hade vi tur, då hotellet fick ringa och köpa vatten och tankbilen kom efter ett tag och nu kan vi spola igen, phu!

Imorgon är det en till intervju och skrivandes på våra berättelser om de arresterade ungdomarna.

Nyare inlägg »

« Äldre Inlägg