Fjärde veckan!

September 22nd, 2017

Hej allihopa!

Denna vecka har barnen varit iväg på en tre-dagars utflykt till staden Rotorua. Staden är känd för sina gejsrar, heta lergropar samt svavelhaltiga källor. Syftet med denna aktivitet är att barnen ska få komma ifrån vardagen och vara ute i friska luften. Dock är det inte alla barn som får följa med på utflykten. Om barnen uppvisar ett oansvarigt beteende cirka en vecka innan avfärd får de vara kvar och gå i skolan som vanligt. Ett exempel på oansvarigt beteende kan vara att ett barn upprepade gånger inte lyssnar till vad personalen säger. Innan avfärd var det mycket att förbereda. Personalen såg till att barnen packade sina väskor, fixade sovsäckar, gjorde scheman över vad som skulle hända, samt förberedde mat som skulle tas med på utflykten.

 

Vi hörs snart igen! / Ida

Tredje veckan!

September 15th, 2017

Hej igen! Har hört att hösten har kommit till Sverige, mysigt. I NZ börjar våren komma, mindre regn och blåst, cirka 12-16 grader. Denna vecka med barnen har gått väldigt fort. En anledning kan vara att jag känner att jag har blivit varm i kläderna med att arbeta på Stand och vet vad som behövs göras. Jag känner mig trygg med att prata med tjejerna i min grupp, vilket underlättar vår relation. Tjejerna verkar se mig som en del av personalen, vilket känns skönt. Jag har varit mycket i skolan tillsammans med barnen, så kallad TCE support. Vi har exempelvis spelat basket, sjungit och beskrivit vår egen idol. Barnen uppskattar praktiska ämnen.

 

Under denna vecka har jag börjat med att vara frukostvärdinna för barnen. Detta innebär att jag serverar frukost till barnen och ser till så att de inte bråkar med varandra. Jag uppskattar att jag får ta ansvar. Detta gör att jag utvecklas som person.

 

Utöver praktik och studier har jag varit på utflykt med Jordan och Mark, två nyzeeländska  kompisar. Vi åkte till Auckland Botanic Gardens. Måste tipsa om deras fik, 10/10!

 

Vi hörs snart igen! / Ida

Mark, jag och Jordan i Auckland Botanic Garden

 

Botanic Garden

Fika!

Andra veckan!

September 9th, 2017

Hejsan!

Nu är jag tillbaka igen, hoppas ni har saknat att läsa om Nya Zeeland och Stand. Denna vecka har barnen kommit in i skolrutinerna och blivit “varma i kläderna” med varandra. Det märks tydligt då de exempelvis inte är blyga för att gå fram till varandra och prata. Jag har varit med barnen i skolan och hjälpt dem under lektionstid vid behov. Varje morgon har barnen sångstund i skolan på maori (Nya Zeelands ursprungsspråk), längtar tills jag kan uttala sångerna ordentligt, då kanske det blir en video här på bloggen. Barnen har ofta eget arbete i skolan, vilket innebär att de själva får välja vilket ämne de vill jobba med. När jag söker jobb i framtiden vill jag också jobba med något mer fritt, tycker inte om att vara beroende av andra.

Denna vecka har jag även varit med på ett personalmöte, då vi diskuterade vilka aktiviteter som är möjliga att göra med barnen med tanke på organisationens resurser och ekonomi. Barnen hade kommit med förslag tidigare, exempelvis; att åka skridskor eller åka till en nöjespark. Vi pratade även om vilka barn som fungerade bra ihop och mindre bra ihop, när barnen ska sova sover de två stycken i samma rum. Detta diskuterades för att försöka undvika konflikter vid sovdags.

När jag inte haft praktik eller pluggat så har jag unnat mig själv lite nöje. Tror det är viktigt att bryta av vardagen för att orka med jobb och plugg. Jag har varit inne i Auckland City och hängt hemma hos Jordan (en kille som jobbar på Stand).

 

Jag hemma hos Jordan, var snabb och lade mig i hängmattan!

 

Auckland City

 

Fantastisk natur på NZ!

 

Bild från skolan

 

Vi hörs snart // Ida

Första veckan!

September 1st, 2017

Hejsan!

 

En vecka har gått sedan jag kom till Nya Zeeland och jag gillar det redan. Jag har min praktik på en organisation som heter Stand for Children, organisationens mål är att hjälpa barn (5-12 år) som har det svårt hemma av olika anledningar, exempelvis för att barnet har en diagnos eller för att föräldern/föräldrarna har alkoholproblem. Barnen både bor och går i skolan på Stand. De första två dagarna var det introduktion, vilket innebar att jag fick en helhetsbild av vad socialarbetarna gör på dagarna. Uppgifterna kan handla om att se till att barnen sköter sin hygien, städar efter sig samt är trevliga mot de andra barnen. Jag kommer vara i en grupp med tjejer mellan 5-12 år de första fem veckorna. Denna vecka har barnen varit i skolan och haft stort fokus på att lära känna varandra. Detta för att skapa en känsla av gemenskap.

 

Vi hörs snart igen!

// Ida

May 2nd, 2017

Hej allihopa!

Jenna från Budapest här igen. 😀 Ber om ursäkt att jag inte skrivit mer tidigare. Jag har haft händerna fulla med uppgifter från skolan och jobbet. Min handledare vill att jag ska introducera svenskt gatusocialt arbete… Har sökt och sökt men det finns nog inget gatuarbete i Sverige alls och min handledare tror inte mig… Jag skulle kunna berätta om olika samtalsmetoder, men enligt dem spelar de inte en så stor roll i arbetet. Det viktigaste är att vi lyckas locka in de unga till vår eftermiddagsverksamhet (där de mestadels umgås bara sinsemellan).

Jag lovade berätta något om Ungern som ett land. Många som vet att jag jobbar i Budapest har verkat avundsjuka “Oj Budapest är såååå fin, jag är så avundsjuk att du får jobba där.” Och visst är det en fin stad genom en turists ögon. Donau är vacker och sommaren var i full gång redan i april. Men en som bor i staden (eller landet) har ett något annorlunda perspektiv. Inte bara att vi vet att Donau är förorenad och vid dess bryggor ligger tio- om inte hundratals hemlösa, utan vi också vet att hela samhällsmodellen haltar och att det inte finns resurser att göra en förändring.

Som alla vet, är samhällsmodellen tämligen ny på grund av att östeuropeiska länderna fick omorganisera sig själva efter kommunismen. Socialt arbete ligger i sin linda. Allt är rörigt och målen med arbetet är inte alltid tydliga ens för oss. Hjälp försöks riktas till alla genom att fokusera på förebyggande socialt arbete (dvs. logiken är att man vill rädda dem som ännu kan räddas.) men det finns inte statistik om vad som egentligen har lyckats med.
Ungrare är också kritiska mot skattebetalning. Det finns affischer på staden där det står “Vi arbetar. De stjälar.” med en bild på premiärministern och hans bästis. Premiärministern sägs ha använt stora summor till att göra hans hemstad bättre, att bygga sportsarenor därför att HAN gillar sport och så vidare. Att det inte finns skattepengar till socialt arbete eller utbildning syns överallt. Man får inte lunch i skolan utan dagen slutar kl 14 då man går hem för att äta lunch. På tal om skolan, studierna på universitet kostar runt 1000€/termin. Studiebidrag? “Vad är det?” skulle en ungrare fråga. 🙂 På grund av detta är ungdomar/unga vuxna inte alls självständiga utan bor hos sina föräldrar vanligtvis tills man gifter sig.
Det att det inte finns välfärd på hög nivå, orsakar att invånare är ganska främlingsfientliga. Varför skulle man behöva hjälpa andra när man knappt kan stå på sina egna ben?

“Ni arbetar. De stjälar.”

En annan sak som jag insett under praktiken är hur olika uppfattningar människor kan ha om vissa begreppen… Respekt. Enligt min handledare är ordet det viktigaste ordet i vår verksamhet och det verkar vara det också i hela samhället. Jag har alltid förknippat respekt med jämlikhet och jämställdhet. Man får vara vem man är och medmänniskor ska respektera varandra ömsesidigt som individer.
Här däremot innebär respekt att klienten ska respektera socialarbetaren, precis som eleverna i skolor respekterar lärare genom till exempel att använda formellt språk. Lärare/socialarbetare får säga “du” och “hej” till eleverna/klienterna, men de måste säga “ni” och minst “god dag” men till kvinnor hellre en hälsning “csókolom” som innebär “jag kysser din hand”. Tumregeln är att unga respekterar äldre och de som inte har makt respekterar de som har makt.

Bara två veckor kvar. Jag försöker att njuta av resten av tiden i fulla drag. Hoppas att ni i Sverige har det också så bra i det fina vårvädret!

Kramar Jenna

Hälsningar från Colca

April 18th, 2017

Buenas tardes amigos!
Vi befinner oss nu i de vackra landskapet Colca och för tillfället i den största staden Chivay. Vi har varit här sedan i Lördags och hunnit med att bada i varma källor, se kondorer och cola valley samt besökt tre olika organisationer inom socialt arbete. Dessa organisationer innefattar ett hälsocenter som jobbar med mående samt välfärd. De arbetar mycket preventivt med basic frågor såsom information kring vikten av att tvätta händerna och tillfälliga insatser till olika grupper, ofta kopplat till olika helgdagar. De har till exempel utbildning för mödrar för att belysa vikten av rätt nutrition för deras barn. De arbetar inte mycket med alkoholism men menar ändå att det är ett problem men som inte prioriteras på grund av politiska beslut. Vi ställer oss lite undrade till detta då vår handledare har förklarat att många här har drogproblem och obehagligt nog brukar befinna sig i bergen för att råna turister som då anses vara ett lätt byte på grund av utsattheten. Det är även många turister som årligen försvinner i bergen, vår handledare menar att det är på grund av mord av delvis drogmissbrukare. Vi fick även besöka ytterligare en kvinnojour som tillhör samma organisation som den vi besökte i Arequipa. De arbetar precis som i Sverige med den cykeln som kvinnor i våldsutsatta relationer ofta befinner sig. Cykeln innefattar toppar och dalar i relationen, ångerfyllda våldsutövare vilket normaliserar våldet och gör det svårt för kvinnorna att bryta sig ur.  De arbetar även med att reda ut vilka faktorer som gör att kvinnorna stannar i relationen, de menar, precis som i Sverige, att det ofta är en komplex kombination av ekonomiska och känslomässiga band som måste redas ut en i taget för att kunna hjälpa kvinnan. De jobbar dock inte med vårdutövaren men personal berättar att det har påbörjats ett projekt i Lima kring detta och att de inväntar resultat från detta för att se om det är något de kan ta till sig. Vi fick även besöka en organisation vid namn Demuna som arbetar med upplysning kring barns och ungas rättigheter direkt med individerna men även generellt i befolkningen. De största problemet anses vara ekonomi i förhållande där mamman är ensamstående men på grund av pappans försörjningsskyldighet finns det ingen hjälp att ge.
Vi befinner oss i en fantastisk natur där det finns goda förutsättningar för att skörda och odla mat. Vår handledare uppger att 90 % av befolkningen här är självförsörjande. Han berättar dock även att ett antal länder för några år sedan gick ihop för att avleda vattnet som kommer ifrån bergen (som tidigare gick till befolkningens marker) till betesmarker för kor som används till mjölkproduktion. Denna mjölk transporteras sedan till de länder som avlett vattnet (Sverige är en av dessa länder) vilket skapar en fruktansvärd effekt för lokalbefolkningen och deras möjlighet till att odla och ha tillgång till (sitt!) vatten.

Imorgon beger vi oss ut till mindre byar för att sova och spendera vardagen med familjer av lokalbefolkningen. Vi ser fram emot vandring i bergen, mjölka kor och göra ost. Vi är så tacksamma att få ta del av denna magnifika kultur och att ha en personlig guide, vår handledare, som ursprungligen är ifrån Colca. Vi får dessutom uppleva allt det här fantastiska men även reflektionsväckande och frustrerande på skoltid.

Hasta luego

2 veckor senare

April 11th, 2017

Hejsan bloggen!

Vi får ursäkta att vi dröjt så länge med att uppdatera er, vi vet att ni har väntat med spänning. Det har i vilket fall gått två veckor sedan vi landade i Peru och det har varit en fantastiskt lärorik och rolig tid. Det bästa är att det återstår fem veckor. Nedan kommer en sammanfattning om vår tid hittills.

Våra första två dagar bestod av vi att på egen hand fick utforska Lima. Vi chockades av det varma vädret och de stora portionerna mat vi blev serverade. Efter två dagar begav vi oss med nattbuss mot staden Arequipa som är den näst största staden i Peru med över 1 miljon invånare. Morgonen efter mötte vår fantastiska handledare German upp oss för att skjutsa oss till vårat hotell. Följande två dagar bestod av att tillsammans med German och Kati, vår översättare, lära känna staden vilket innebar mat, sightseeing, matmarknad och massa frågor från vår sida.

Nu har vi hamnat på torsdagen den 30 maj vilket var vår första riktiga dag av praktik då vi fick möjligheten att åka upp i bergen till landsbygden, en av de fattigare delarna av Arequipa. Där besökte vi en advokat som jobbade med ekonomiskt bistånd samt ett hälsocenter som jobbade med framför allt upplysningar och hembesök hos familjer som hade problem hemma såsom våld i nära relationer eller alkoholism. Vi hade även möjlighet att, tack vare vår handledare som har orimligt många vänner överallt, få äta lunch hemma hos en kvinna som bodde i området. Vi blev serverade egenodlad majs, potatis och hemmagjord ost.

På fredagen den 31 maj hade vi besök av en professor som föreläste och diskuterade Inkas historia med oss. Vi fick ett väldigt intressant perspektiv på hur en hållbar utveckling skulle kunna se ut om vi tog lärdom av Inkas sätt att leva, det vill säga som en del av naturen och allas lika värde. Inka riket är sett som den första välfärdsstaten då det var ett rikt samhälle samtidigt som alla ansvarade för varandra. Varje barn som föddes ärvde en bit land som de fick förvalta hela livet vilket gjorde att befolkningen inte behövde oroa sig för försörjning och kvinnorna behövde inte vara beroende av männen. Invånarna jobbade för den som var sjuk och det som gynnade alla såsom vägar och tempel ansågs vara ett gemensamt ansvar. Kvinnor och män var jämställda och kvinnor ansågs besitta stor kunskap om hur en förvaltade och styrde ett rike.

Efter en intensiv vecka var det dags för helg då det blev sushi, indiskt, parkhäng, drinkar och tid för att checka av turistattraktioner.

Den 3 till 5 april bestod av föreläsningar på hotellet, vi fick en översikt över hur sociala problem är utspridda i Peru, där fattigdom anses som det största problemet. Fattiga är även den del av befolkningen som är mest utsatta för klimatförändringar. Vi i väst påverkar den fattiga befolkningen bland annat genom att exploatera mark som de har använt för odling i landsbygden vilket gör att de blir indirekt tvingande att flytta till stan för att försörja sig och få mat. Då de tidigare inte levt på dessa sätt eller har kunskap om hur en lever ett urbant liv skapar detta frustration vilket även i sin tur kan leda till våld. Jag har antecknat 10 sidor från denna föreläsning så ni vet var ni hittar mig om ni vill veta mer. Vi fick även en historisk genomgång av hur socialt arbete har utvecklats i Peru, vilket som precis i Sverige började med filantropi. Denna dag flyttade vi även till värdfamiljerna vilket har varit så mysigt och givande.

Torsdagen den 6 april fick vi besöka “emergencia de mujer” vilket är ett center för kvinnor och män som blivit drabbade av våld i nära relationer vilket precis som i Sverige inkluderar sexuellt, verbalt, psykiskt och fysiskt våld. Organisationen hjälper främst kvinnor då de precis som i Sverige är mest utsatta för våld i nära relationer. Hjälpen innefattar hjälp att anmäla och föra fallet vidare till rätten, samtal med psykolog, möjlighet att skickas vidare till ett shelter. De jobbar även preventivt genom föreläsningar i skolor, universitet och olika evenemang i samhället. Vi chockerades över att det var hela 16000 rapporter år 2016 och 10 mord på kvinnor i hemmet samma år. På kvällen åkte jag (Moa) och Emma med dottern i vård värdfamilj på motorcykels race. Det var en unik upplevelse på många sätt men framförallt för vi fick bevittna hur ungdomarna mutade polisen för att hen skulle försvinna från platsen.

Fredagen den 7 april fick vi besöka en grundskola där vi fick möjlighet att leka och sjunga svenska och peruanska sånger med barnen. Vi hade även givande diskussioner med lärarinnan i klassen. Efter detta tog vi helg vilket vi firade med goda drinkar och dans. På Lördagen besökte vi en katolsk kyrka tillsammans med en av värdfamiljerna, följt av drinkar återigen vilket kanske kan anses vara lite dubbelmoral. Jag och Emma hängde med dottern i våran värdfamilj på födelsedagsfest tillsammans med hennes vänner och fick möjlighet att dansa lite salsa. Söndagen bestod för Emma och mig av träning och 5,5 timmars matlagning med våran värdfamilj.

Nu har jag försökt ge er en så bra sammanfattning jag kan med mitt guldfisk-minne. Idag är det måndag och vi har besökt en institution för ungdomar med problematik såsom brottslighet, prostitution eller i form av att de har blivit övergivna av sina föräldrar. Denna organisation styrs av polisen och fungerar som en temporärt boende för ungdomarna innan de återförenas med sina familjer eller hittar annat permanent boende. Vi fick även besöka ett mentalsjukhus där alltifrån folk med alkoholproblem och psykiska sjukdomar bor under en kortare period för att sedan återvända till sina familjer och fortsätta behandling hemifrån.

VI har fått inblickar i den normaliserade rasismen mot ursprungsbefolkning som finns i det peruanska samhället, den extrema machokulturen samt sexismen som tydligt visar sig här. Men mer om detta i ett annat inlägg för nu ska jag äta chokladbollar som jag och Emma bakat med värdfamiljen idag. För övrigt äter vi mycket quinoa och majs vilket tycks finnas i varje måltid här
Hasta luego,

Moa

 

Torget precis vid vårar hotell

Matmarknad och all god billig frukt som finns här

Hela härliga gänget tillsammmans med våran goa handledare German.

Plaza de Armas, historiskt torg sen kolonismens tid.

En annan del av staden

Misti,en av vulkanerna som omger staden.

Kaunas- Litauen

April 4th, 2017

Hej!
Jag heter Fanny och just nu sitter jag på studentkorridoren i Kaunas. Kaunas är den andra största staden i Litauen och här kommer jag befinna mig under 2 månader för att göra en del av min praktik på ett institution där killar från 14-23 år befinner sig då de efter rättegång frihetsberövats. Det finns tre olika avdelningar belägna i olika hus. En där de bor medans de väntar på dom, ett fängelse där de avtjänar straffet och en utslussnings avdelning där de unga kan få möjlighet att avtjäna slutet av sin tid. Totalt är dem idag ca 100 killar. Jag har två handledare som jag praktiserar jämte, deras uppgifter är bland annat att anordna och genomföra olika program och behandlingar för att minska riskfaktorer hos ungdomarna för att de inte ska återfalla i brott efter de släpps ut, sköta all dokumentering, ta emot önskemål, klagomål och förbereder för flytt till annat fängelse, frigivning eller permission m.m.

De allra flesta killarna går i skolan på dagarna och om de vill får de även möjlighet att arbeta ihop pengar för att betala sina böter samt spara ihop ett litet kapital för när de friges. Många av de intagna kommer från barnhem, fosterhem eller familjer ej haft tillräckligt med resurser för att stödja barnet. På utslussningsenheten arbetar de därför mycket med att förbereda killarna för att leva ett självständigt liv och ge dem de verktyg som saknas för detta, vilket innebär allt de lär sig allt ifrån att odla sin egna mat samt laga den till att lära sig hur hjälpfunktioner så som vårdcentral, arbetsförmedling fungerar. Praktiken har hittills har varit väldigt varierad, socialarbetarna har hand om ca 20 killar och de sköter i princip allt gällande deras tid där och framöver kommer flera besökare som håller i aktiviteter där jag kommer att delta samt i institutionens egna program. Många av killarna är sociala och vill gärna prata och vissa vågar också pröva sin engelska , flera av de berättar att de hoppas kunna lämna landet när de friges för att arbeta i England eller norden om några år. Det är väldigt vanligt att killarnas familjer är splittrade då föräldrar och äldre syskon flyttat för arbete och nu önskar de följa efter för att få vara med sin familj, få hög lön och enklare hitta jobb.

dan före dan 2017

March 24th, 2017

Tja bloggen!

jodå så att nu är vi snart på väg mot Sydamerika; Emma, Moa, Olivia, Lalita och Ebba. “Äventyr mina vänner”,..Lalita brukar säga det och nicka bestämt, jag brukar svara “ja vi behöver äventyr i livet, så är det!”.  Att vara på väg ut i världen med allt en behöver samlat i en väska är en oslagbar frihetskänsla för mig!  Känslor i gruppen är nu “tacksamhet” (Emma), “att något är pågång” (Lalita), spännande (Moa), pirrigt (Olivia och Ebba). Gruppen sitter just nu runt ett bort i Malmö hemma hos Ebba och äter sushi. I morgon är det resdag.

I veckan har vi haft förberedelser inför praktiken ihop med Anna Rubio Lind, lärare på Linneuniversitetet. Det var ett par dagar som verkligen fångade intresse där vi fick ta del av Perus historia av kolonialisering och dagens globalisering som kan ses som en modern tappning av samma mönster där västvärlden suger ut naturtillgångar från andra delar av världen för att främst öka välfärden i väst. Man rättfärdigar detta genom att hävda att befolkningen där får arbetstillfällen och lyfts ur fattigdom när det oftast handlar om att vi i väst ska få mer för mindre pengar och dessutom dränerar jorden på dess resurser genom utvinnandet av olja, gas, kål …. i en rasande fart under tiden. Det är sjukt men vi som har makt att ändra det har ju det bekvämt så ja… vad gör vi? fortsätter ha det bekvämt? ja precis,.. det är så vi gör. Jag vill återge en konversation mellan en Afrikansk kvinna och en västerländsk journalist ur en av dokumentärerna, Jurist och miljöaktivist Seody White sätter ord på sanningen som vi blundar för.

västerländsk journalistWhy would you say that there are poor countrys in the world?

Seody –I think the whole aspect of acepting that others can have, and others can not have. Its that filosofy that others can have mutch mutch mutch more while some have nothing. That is the critical issue that we see as normal, that we have normalised the consept. I think this is something we over the next hundread years will have to think through. I use to be quite optimistic but as the world goes on im becomming quite pesimistik. We need a revolution to change this so that the poor gets acces to the resorses equally.

västerländsk journalist –But that will cost human lives and blood? 

Seody – Why should it cost human lives and blod? This is the point. Its becaus of people holding on to it. Thats the ting,…we have to change our mindset. Becaus people still belive that they have right to it (välfärd i överflöd) thats why they think it will take human lifes to get to equality. Listen! its not right, everybody knows it but still…Thats why im saying we need a rewolution. Not a war revolution but a mindset revolution.

 

Vi i västvärlden oavsett vad vi tjänar lever i rikedom i förhållande till alla andra delar av jordens befolkning, medans 700 000 människor fortfarande lever i extrem fattigdom (läs en dollar om dagen). Ekonomisk tillväxt kan öka välfärden och det är så vi idag försöker lösa fattigdomen men detta dränerar jorden på dess tillgångar och är därför inte hållbart. Vi behöver lösa tillväxten utan att dränera jorden och finna andra sätt att öka välfärden. Under kursen kommer vi ta del av vad socialt arbete har för roll i detta och hur utveckling och utrotning av fattigdom skall kunna ske utan att samtidigt förstöra vår jord. En av de nödvändiga åtgärderna för detta är att vi i väst tänker över vad ett gott liv är/rimligen kan vara, vad är behov och vad är “vill ha” i vår levnadsstandard. För att jorden skall hålla behöver vi ändra vårat sätt att leva som en av de punkterna i åtgärdslistan. “billigt och bra” i klädbutikerna för oss kan betyda extrem fattigdom och farlig arbetsmiljö för en arbetare i klädfabriker. Att öka standarden genom att erbjuda arbetstillfällen i andra länder genom exploatering kan innebära för en familj i Indien att flytta från ett tält till ett rum stort som ett svenskt badrum där barnen sover på golvet. Om en hållbar utveckling skall ske gäller det att befolkningen i fattiga länder själva får leda den utvecklingen istället för att bli beroende av exploaterande företag. Det går framåt, man talar om att hållbarhet är ett nytt paradigm som måste till för att planeten ska ha en framtid men det går sakta eftersom ekonomiska intressen och ovilja att släppa taget om rikedomen bromsar processen.

Detta och mycket mer har vi fått en snabb inblick av från Anna. Mycket spännande tycker vi och vi förstår att vi bara hunnit snudda vid något mycket komplext. Efter tiden i Peru är vi kanske klokare om vi lyckas bemästra spanskan. Några av oss kan lite spanska, själv kan jag säga häst på spanska, vi får väl se hur det går med fördjupningen ;D

 

Nu rullar vi ut sovsäckarna o laddar för äventyr. Det blir magiskt! 

 

 

 

 

 

 

 

Hälsningar från Budapest!

March 15th, 2017

Hej!

Jag heter Jenna och jag gör min praktik i Budapest. Verksamheten där jag jobbar gör förebyggande socialt arbete med fokus på barn och ungdomar.

Till skillnad från hur socialarbetare arbetar i Sverige, jobbar vi här utomhus för det mesta av tiden med så kallat gatuarbete. En vanlig arbetsdag börjar med en 3-4 timmars runda i området. Vad gör vi där ute då? Jo, det var något som jag aldrig hade kunnat föreställa mig att socialarbetare sysslar med. Vi går fram till barn och ungdomar, vilka som helst vi ser, och börjar samtala. “Hur är det med dig? Varför är du inte i skolan?”… Oftast följer vi sedan personen till skolan eller hem om denne inte har något bra skäl att vara ute. Om vi ser ungdomar som röker, frågar vi dem om de är äldre än 18 år. Sedan delar vi ut broschyrer om att sluta röka samt inbjudningar till vår eftermiddagsverksamhet (som jag strax ska berätta mer om).

En annan väldigt vanlig uppgift ute är att vi stannar vid trafikljusen och kollar om barn eller ungdomar går mot rött. Det värsta vi kan se är om en vuxen korsar vägen tillsammans med ett barn när det är rött! När det händer stoppar vi den vuxna och har en liten seriös pratstund med denne. Det har hänt flera gånger att någon tror att vi är poliser. Vi har våra blåa “tjänstekläder” på, mina kollegor bär lika jackor och västar men jag som praktikant har bara västen. Det som enligt mig ändå mest påminner om polisens arbetsuppgifter i vår verksamhet, är våra kvällsskifter! Vi går exempelvis in på pubar för att kolla om de säljer alkohol till minderåriga. Ifall det finns minderåriga där inne, ringer vi deras föräldrar och tar hem barnen. Sedan börjar vi kontrollera stället och ungdomarna. I Sverige skulle nog polisen ingripa först och sedan hänvisa ungarna till oss? Men här ser man på saken så att vi socialarbetare har ansvaret att agera först därför att det sker ett brott mot barn och just vi  är de som har ansvaret att skydda barnen. (Barnets bästa alltid först! ;))

 
Eftermiddagsverksamheten då. Där jobbar jag oftast. Gatuarbetet anses nämligen för farligt för mig emellanåt. (Förresten, i princip alla gatusocialarbetare är män!)
Det är ett mysigt avslappnat ställe dit ungdomar kommer efter en avslutad skoldag och spelar spel, lyssnar på musik eller bara umgås med varandra. Lite som det svenska fritidset men målgruppen är äldre. Det finns grupper med olika teman, som bak-och matlagningsgrupp på måndagar, freestyle rap grupp på tisdagar samt media tema på onsdagar då vi sänder en radio broadcast som finns att lyssna på på nätet.

Därför att allt är så annorlunda, har jag börjat fundera mycket på socialarbetarrollen och klientrollen. Kan vi gatusocialarbetare ens anses ha klienter? Vi träffar nämligen nya människor på gatan varje dag och oftast varar samtalet mindre än en minut. Sedan ser vi kanske aldrig mer dessa individer. Dessutom har de själva inte sökt rådgivning utan vi tvingar dem att ta emot det vi vill säga. Vidare väcks frågan vad som egentligen är socialt arbete? Kan all hjälp med god budskap anses som socialt arbete om den utförs av myndigheter? Hur skulle det fungera i Sverige om socialarbetare gick fram till rökande ungdomar för att påminna om hälsorisker? Jag tror inte att det ens finns socialarbetare som skulle vilja göra sådant arbete. Vi prioriterar nämligen den etiska självbestämmandeprincipen medan här lägger man tydligen större vikt vid godhetsmaximeringsprincipen. I Sverige implementeras förebyggande socialt arbete vid behov. Det finns skolkuratorer och annan personal på skolor men de ingriper oftast först när det finns misstankar om några problem. Här däremot kan vi stoppa vem som helst i gatan och börja samtala lite, fråga om hur det går i skolan och hemma och på så sätt letar vi efter potentiella klienter.

Ja, hur som helst, väldigt annorlunda är det men jag har trivts jättebra på jobbet och i staden. Nästa gång kan jag skriva mer om Ungern som ett land och hurdant det är att bo här, om det inte sker något spännande i gatan eller på “fritidset” som är värd att berättas. 🙂
Kramar Jenna