Trettonde veckan!

November 24th, 2017

Hej igen!

 

Nu är det inte lång tid kvar av praktiken och jag tycker verkligen att tiden går så fort! Ta vara på tiden du är här! Början känns alltid värst.

 

Denna vecka har jag varit mycket tillsammans med tjejerna då de behöver mer personal i denna grupp. Vi har varit på utflykt till ett buddhistiskt tempel som ligger i Auckland. Barnen tyckte det var intressant att se det stora templet dock började det regna precis när vi kom dit och barnen tyckte inte utflykten var lika rolig längre. För att muntra upp barnen igen bestämde vi oss för att åka till en lekpark där det fanns tak över huvudet. Jag har lärt mig att det är viktigt att tänka på vad barnen uppskattar och inte bara följa den tänkta planen.

 

Jag har även haft mer ansvar för en tjej denna vecka, jag har bland annat sett till så att hon följer reglerna på Stand och försökt få henne att bli inkluderad i tjejgruppen. Vissa av tjejerna har svårt att börja ta kontakt med nya personer och därför är det bra om det finns en i personalen som kan hjälpa till med detta.

 

När jag har varit ledig har jag varit på stranden och åkt till ett Zoo med min klasskompis Jessika. Som jag har väntat på henne. Jessika äntligen är på samma praktikplats som jag. Auckland Zoo har över 1000 djur, med jättefin natur runt om. Detta är något jag rekommenderar, OBS! Studentpris finns 😉

 

Vi hörs snart igen! / Ida Lickhammer

 

Buddhisttemplet med barnen!

Bucklands Beach med Jessika!

Jag provkör en zoo-bil!

Lejon på zooet!

 

Säl på zooet!

Fågelområde på zooet!

 

 

Utflykt

November 21st, 2017

Hallo kompisar!

Nu kommer ni verkligen att få se mycket! Vi har idag varit på min första utflykt/studiebesök ute på landet utanför Pune. Det blir en bildbomb så får vi se hur mycket jag hinner skriva innan strömmen går igen. Som ni vet så är elnätet (och därmed wifi:et) inte så tillförlitligt.

Dagen till ära så har jag köpt en lång kurta, som plagget heter med matchande leggings och så klart en lila sjal till detta!

Frukost packade och klara åt oss studenter, rektor, vicerektor och föreläsare. Jo just det Lakshmis man Kumar (eller Babo som han bad mig kalla honom) var också med på studiebesöket.

Den blå grinden var tydligen entrén till en stor militärskola i Pune. Babo berättade.

På väg ut från den stora staden tog vi motorvägen. Såg massor och åter massor av skräp längs med vägarna och undrade både hur allt kommit dit och om det någonsin kommer därifrån…?

Vi passerade flera tempel.

 

Om ni inte visste det så är kor heliga i Indien. På landsbygden går kor på bete medan i stan står de i stall merparten av dagarna men de får gå på promenad då och då om deras ägare tar ut dem i repet (“kopplet”). Ute på landet såg jag på avstånd att flera hade målat sina djur över hornen och ansiktet (vänta heter det mule på kossor också kanske?), rosa-orange-rött-vitt-grönt.

“Här tog vägen slut!”.

Vi passerade en mycket vacker insjö. Även om sjöar är relativt vanligt i Indien så är det ändå skillnad på att se sjöar i Sverige eller i Indien. Vattnet är renar i Sverige och vi har en otrolig tillgång till det. Som Kalpana berättade igår: Water will start wars – and you Swedes have an advantage about it!
Det kan ligga nånting i det tyvärr…

Väl framme i den lilla byn efter 2,5 timmes bussresa så välkomnades vi och vi fick ta av oss skorna utanför husen. Det första huset vi tar av oss skorna… 

…visar sig att inne i huset står en man och berättar på hindi att han är mycket stolt över detta hus och detta golv för det har han gjort själv. AV KOSKIT! Så där står vi utan skor och kan inget göra, haha! Lika bra att go with the flow hädanefter var mitt motto i mitt huvud.

Varför vi gick in i alla dessa kvinnors hem? För att se hur deras spisar fungerade, få bakgrundshistoria om deras liv och även se hur de bodde. Mycket spartanskt men mycket färgglatt samtidigt. En del saker var väldigt primitivt medan andra familjer hade uppgraderat sig. Exempel på detta är de två olika sätt vi fick se hur de malde mjöl för att ha att baka och laga mat med senare under dagarna. En kvinna berättade att hon stiger upp varje morgon kl 04 och maler mjöl. Under tiden sjunger hon om hur det är att drömma om att ens son ska komma hem igen. Det blev en mycket vacker stund vi fick tillsammans med henne vid kvarnstenarna.

Lakshmi berättade om basilikan som växer i kärnan av varje stad och by. Det var guden Krishnas favorit och den tillför en renare och starkare tro, om jag uppfattade det korrekt med lite översättning också på det…

Den här goa kvinnan bjöd oss alla på egen odlade och egenrostade jordnötter när vi besökte hennes hus! En av många saker de kunde laga till på de nya, säkrare och mer miljövänliga spisarna.

Här torkar riset i solen!

 

 

 

Den fantastiska lilla trädgården av bambuträd och så lilla jag.

 

 

Vi fick dofta på stora citronträdsblad. Ljuvligt!

 

 

Och här kokas badvattnet upp!

Överraskande nog så efter att vi besökt allas hem med den nya spisen så var alla de olika sakerna de tillagat på sina spisar åt oss! De hade alltså suttit och lagat massa mat åt oss besökare och studenter liksom, så underbart vänligt och fint gjort. Jag var rörd.

Det hände mig en extra spännande sak så klart också. I ett av husen vi besökte så var jag en av de två sista i den stora gruppen. Vi visste inte alls vad som berättats eller visats så vi klev bara in och hälsade. Kvinnorna talade bara några få ord engelska så vi förstod inte alls vad de ville. Men när kvinnan som bodde där plockade fram en stor bastmatta som vi två studenter skulle sitta på! Så vi fick snällt sitta och titta på en stund när de bakade bröd och stekte på spisen! Sedan blev vi bjudna på något speciellt: nämligen socker! Ja det var speciellt för dem alltså, inte för oss. Vitt socker i stora pärlor och inte kunde jag med att slänga det heller. Så där satt vi och knaprade på socker och tittade på när de äldre kvinnorna bakade. När vi skulle gå frågade värdinnan något som jag inte alls förstod. Någon student sa att kvinnan kanske frågade om jag var gift, varpå jag gjorde en stor gest och skakade på huvudet. Senare på eftermiddagen bad jag Babo översätta åt mig och fråga kvinnan vad det var hon egentligen undrade. Då ville hon välkomna mig på allra bästa sätt genom att sätta en gul och en röd prick i pannan på mig! Så förargligt tänkte jag, att jag missuppfattat och nu kanske hon trodde att jag inte respekterade henne alls genom min konstiga gest och respons på hennes fråga. Så jag fick översatt att jag gärna tog emot det hon erbjöd men då blev processen annorlunda. För att bli välkomnad så var jag tvungen att komma in i hemmet igen, utan skor (mycket viktigt!) och sedan visade kvinnan mig vägen in till deras absolut heligaste nämligen deras hems tempel. Så fick jag ställa mig på en matta där och sedan välsignade hon mig och visade sin respekt genom att röra mina fötter, blåsa rökelse på mig och sätta två färgprickar i pannan. En otrolig upplevelse för mig!
Men nästa gång så ska jag bara säga ja så slipper de bjuda in mig i huset igen och gå igenom hela proceduren igen.

 

Föreläsning på Orchid School

November 20th, 2017

Hallo kompisar!

Idag var första dagen i skolan… Ja alltså på Orchid school. Det var heldag inplanerad med föreläsning om “sustainability”. Ruskigt intressant då jag verkligen kan hålla med om vad föreläsarna sa: Vi har bara en jord och den måste vi ta hand om.

Kalpana berättade om CSR (corporate social responsibility), att tillsammans ta hand om miljön vi har. Hon utgick från tre E: economics – environment – ethics. Dessa smälte dock ihop med tre P: People – profit – planet. Kalpana berättade om hur viktigt det är att företag ska ta ansvar för vad de släpper ut och även om deras profit förändras åt något håll så kommer deras etiska beslut om ex. billiga material eller arbetskraft till slut att påverka folket. Arbetarna vägrar jobba för lägre lön eller att köparna inte vill investera i barnarbete osv. Mycket intressant!

Anu föreläste om liknande hållbarhet men även om en speciellt framtagen spis som minskar både åtgången av bränsle/ved och utsläpp så som rök. Denna introduktion var till för oss då vi skulle på en fieldtrip dagen efter för att få se dessa spisar IN ACTION! Spisarna hade minskat röken i köken (pun not intended!) hemma hos folk att många hade fått förbättrad hälsa berättade Anu.

Båda föreläsarna påpekade att det är viktigt att alla, inklusive företagen, vet vad deras “baseline” är: att veta hur en själv påverkar miljön. 17 st delmål av SDG (Sustainability Developmental Goals)

 

Mellanmål och lunch i skolan. Vet fortfarande inte riktigt vad det är jag äter. Vegetariskt är det, men sen vet jag knappt mer… Ris?

 

Några barn satt och målade utanför vår föreläsningssal. Lär de sig om gamla Egytpen mån tro?

 

 

 På hotellet försöker jag med min egen sustainability… Det går inte så bra att ladda laptop med svenska kontakten i indiska uttagen… Så tekniskt sett så använder jag inte så mycket el?

 

Förresten, har jag sagt att jag gillar lila? Mitt hotellrum, min tröja, jag och 2000-rupiessedlarna matchar.

Andra veckan i Peru – en la cocina

November 19th, 2017

¡Buenas tardes (buenas noches för er i Sverige)!
Nu har jag varit i Peru i två veckor! Det känns som att tiden går jättefort. Tur då att jag har ungefär en månad kvar att tillbringa här 😉
Praktiken rullar på som vanligt, fortfarande lite svårt att förstå men det är intressant arbete och jag tycker jag har lärt mig en hel del redan under denna korta tid jag har varit här – både under praktiken och genom diskussioner med Maria och hennes familj.
Under denna vecka har jag fått hjälpa till mycket i köket – skala grönsaker, hacka potatis, mm – och sedan följa med i bilen och åka upp till bergstrakterna där jag fick hjälpa till med att dela ut mat till människorna där. Det har varit något av det bästa på min praktik hittills. Jag har ofta känt mig som att jag inte kan utföra så mycket arbete här då jag inte kan föra samtal med de vi arbetar med eller de vi hjälper (iallafall inte lika fritt som jag skulle kunnat på svenska eller engelska), men genom att hjälpa till med att laga och servera mat till människor känner jag mig som att jag på riktigt har gjort något och bidragit med något till dessa människor, så det kändes bra. Snart ska jag även få göra lite studiebesök i andra organisationer, bl a ska jag troligen få besöka CEM nu på tisdag. Det ska bli superkul med lite besök, jag berättar mer om dem allt eftersom 🙂
Jag har hunnit med att se lite också. Igår var jag bland annat på Monasterio de Santa Catalina, ett jättestort kloster nära Plaza de Armas (det kallas för “en stad inuti staden”, med god anledning!). Där kunde man läsa om och se hur helgonen som bott där levde: man kunde se sovrummen, köken, badrummen, osv. Det var supervackert med fina färger, och massor av fotovänliga hörn! Tydligen var det en jordbävning där för ett tag sen, vilket gjorde att de fick bygga upp klostret igen – därav färgerna (de delar som inte byggts om var utan färg). Vackert och intressant att se 🙂
Vi hörs snart igen!
//Sofie

Stora grytor med mat som ska serveras till människorna – alltid en soppa samt en huvudrätt (i detta fall en slags gryta med ris)

 

Nedan kommer lite bilder från Monasterio de Santa Catalina (jag kunde inte välja en och dessutom tror jag inte jag hade gjort denna fina plats rättvisa genom att bara visa en bild)!

 

 

 

 

Jag och Marias dotter Roxana en dag då vi tittade lite i affärer!

Fler studenter i Pune!

November 19th, 2017

Hej allihopa!

Idag har jag blivit fått kontakt med andra svenska studenter, vilket ju är toppen! Dels så har jag fått massa bra tips från dem och dels så är det ju alltid härligt med sällskap!
Så jag blev mött av Karin som visade mig både bra matställen och hur jag ska åka rickshaw. Vi åt på ett lite flott ställe så jag tänkte att jag skulle passa på att äta kyckling. Det kan jag ju rekommendera att inte vara så fördomsfull, för även om det var en lite finare restaurang så var maten ändå inte korrekt tillagad. Men allt annat var gott på tallriken, haha!

Sedan visade Karin mig vänligt nog ett shoppingmall som jag blev lite överraskad av den extremt höga ljudvolymen. Hon verkade också lite smått överraskad över att det var så mycket folk. Sedan kom vi fram till att det nog måste vara för att det var söndag – alla är lediga och kan spendera eftermiddagen på köpcentrum och på restaurangerna där inne.

BYOB – Bring Your Own Bag, smart för miljön!

I indiska affärer så får en inte gå in med sin ryggsäck utan den ska lämnas in och så får en tillbaka en nummerbricka som kan se lite olika ut. Denna gången fick jag en sak som liknade en pog (vet du inte vad pog är är du antingen för gammal eller för ung, hihi!)

 Och jag fick glass! Det bästa jag vet! Glömde jag berätta det? Double chocolate therapy och jag vart nöjd <3

 Jo jag gillar ju även lila… Så när jag såg en lila tvättmaskin så blev jag ju överförtjust. Dock väger den för mycket för att jag ska få ta med den hem i packningen så den fick stanna i butiken.  Och i mataffärerna så har de lite olika system. Ett som skiljer sig från det svenska är att för att köpa grönsaker så ska en till en annan kassa och köa för att få ett pris på sina varor. Sedan får en ställa sig i den vanliga kön ut och betala. Det är viktigt att spara kvittot i Indien – annars kommer du inte ut ur butiken! Säkerhetsvakter måste stämpla kvittot: [PAID] står det.

Lite toalett vett och etikett

Detta var något jag såg snabbt på gatan. Blev glad över att se att det finns utbildning som är tillgänglig för kvinnor att få lära sig köra i trafiken. Men också att det är en kvinnlig instruktör! Det kan ju göra skillnad för många att det är en annan kvinna som lär ut och som hjälper dem.

Lite chockartat så fick jag även uppleva en väldigt öppen urinoar på trottoaren. Inte alls mysig odör omkring dessa!

 På kvällen såg jag att där växte träd, rakt upp och ner, mitt i gatan! Inget konstigt med det.

 

Det var en mycket omvälvande dag då jag var ute i trafiken men också träffa många nya kompisar från både Stockholms-, Örebros- och Linköpings universitet. De är ett gäng på ungefär 17 studenter medan jag är ensam från Linnéuniversitetet. Det blev många frågor och härliga skratt. De bjöd med mig ut för att äta på kvällen vilket blev en riktigt trevlig början på min tid här i Indien.

Nu har jag landat! – del 2

November 18th, 2017

Hallo allihopa!

Fortsättning följer…

Varför jag delade upp inlägget var mycket för att jag var så extremt trött! Efter att ha varit uppe i nästan ett dygn med endast några microsömnstupplurar på flygplanen, en massa nya intryck och information så sov jag nästan 12 timmar. Helt otroligt! Men efter det hade jag både sovit i kapp och sovit gott. Så den ena landningen handlade om att landa rent fysiskt på plats i Pune och den andre om att landa mentalt.

Lördag 18/11

Jag fick träffa Lakshmi äntligen för första gången och jag fick se hennes kontor. På hennes fulltecknade schema så såg jag mitt namn stå, och jag blev genast glad över att hon verkligen har tänkt igenom att ha mig på internship. Sedan åt vi indisk lunch tillsammans och med en kvinna till inne på kontoret. Jag har ingen aning om vad jag åt förutom paprika och potatis, de kände jag igen! Och det var direkt in kulturen: äta med händerna. Har nog aldrig saknat bestick så mycket som när jag nu skulle äta icke-klibbigt ris utan! Men så fick jag lära mig tricket att lägga lite sås på riset, sedan nypa upp det med en bit chapati (bröd). Det blev genast mycket enklare!

Här är hotellet som jag bor på nu under de första veckorna.

Det är fint och personalen verkar trevlig. Första morgonen fick jag smaka nånting som liknade filmjölk till en väldigt stark “brödpannkaka”. Namnen på dessa försvann nånstans med mina smaklökar den morgonen tyvärr, men de återkommer nog inom kort… Tur att den svalkande “filmjölken” fanns där!

Frukostpersonalen ställde sig även och höll mig sällskap när jag sista stunden blev ensam gäst i matsalen. Det var lite utav en kulturkrock då jag som svensk värnar om min personal space medan han säkerligen ansåg att jag inte skulle behöva sitta ensam vid bordet! Jag kände mig manad att samtala med honom för att ge honom en sorts anledning att bara stå där vid min sida. Vad hade du själv gjort?

Jag har även gjort det omöjliga känns det som: ansökt om ett nytt SIM-kort till telefonen i Indien. Jösses vilket projekt! Tur var att jag fick assistans av Ganesh som jobbar på administrationen på Ochid School. Hela besöket tog 2,5 timme, där 2 timmar gick åt att bara stå och vänta. Kösystemen i Indien är sällan effektiva, det visste jag redan sedan tidigare, men inte så här ineffektiva!

För att fixa ett SIM-kort i Indien behövs: uppvisning av pass och visum, papperskopia på pass och visum, ett separat visumfoto, en deklaration på var du bor (i Sverige nånstans) samt fylla i en lååång blankett. Sedan kostar det tydligen knappt nånting, 349 rupies betalade jag för obegränsade samtal och surf i 28 dagar. Det blir ca 50 kr för en månad alltså.

Det som är komiskt i detta är att jag på väg från telefonibutiken köpte 1 kg frukt, och den kostade nästan lika mycket som 1 månadsabonnemanget med surf och allt! Så ett kilo frukt och en månads surf kostar ungefär 50 SEK. Intressant att jämföra med de svenska priserna på dylika saker…

Så jag avslutade dagen med att prova exotisk frukt mitt på gatan i Pune och köpte med mig diverse av dessa till hotellrummet. Den sista bilden visar den exotiska och mystiska frukten atemoya.

 

Vi hörs snart igen kompisar!

Nu har jag landat! – del 1

November 18th, 2017

Hallo allihop!

Nu har jag äntligen landat på andra sidan jorden. Det tog sin lilla stund men det gick ganska smärtfritt att resa. Jag hade bokat tåg till Köpenhamn och därifrån flyg till Mumbai med byte i Istanbul. Flygplanen var mer bekväma än jag trodde då jag hade låga förväntningar.

 

Det enda som var förvirrande var klockan. Under hela resan så hade jag problem med tiden, vilket i sig ju är väldigt stressande när det är just tider att passa! På Istanbuls flygplats så fanns det väldigt få klockor att titta på upptäckte jag. Så, jag rekommenderar att ta med ett armbandsur, haha!
Här kommer lite turistiga och fulsnygga bilder från flyget:

(Ja det kommer att ingå många halvsuddiga bilder, ni får hålla till godo så gott det går…)

 

Väl i Mumbai så hade Lakshmi ordnat med upphämtning och jag fick åka bil genom morgontrafiken i Mumbai, denna miljonstad. Ja du läste rätt: miljonstad! Det bor över 18 miljoner människor i Mumbai. Tyvärr resulterar detta i att staden är överbefolkad och jag fick tidigt på resan se hur människor bor i slummen längs med vägarna, bland annat i skjul gjorda av plåtbitar och tygstycken bara.

Tyvärr pratade de två herrarna som körde mig till Pune inte någon engelska och jag tyvärr ingen hindi eller marathi (språket som talas i delstaten Maharashtra där Pune ligger). Så mitt första intryck av Indien blev mycket bryskt och svårtolkat för mig. Överväldigande i vissa aspekter.

Utöver den mentala och visuella örfilen av verklighet så fick jag även erfara trafiken i Indien. Det är verkligen en upplevelse i sig självt kan jag berätta!
– För det första så kör indierna på fel sida… oj jag menar indierna kör på vänster sida av vägen!
– För det andra så kör alla som galningar, gas och broms används frekvent, om vart annat och ingen har hört talas om ecodriving…
– För det tredje så verkar ingen förare i Indien ha hört talas om att det finns blinkers och sidospeglar på fordonen;
– För det fjärde så använder indierna tutan till precis exakt ALLTING istället. De tutar för att varna andra “här kommer jag”, för att köra om, för att köra in, för att tacka vid omkörning, för att mana på andra i korsningar och stoppljus, och jag tror faktiskt de tutar lite extra också för att skrämma stackars turister och utländska studenter…

I vilket fall så är tempot väldigt högt i trafiken och det är många olika fordon som färdas på vägarna. Jag har hittills sett personbilar med upptill 9 passagerare, lastbilar med öppet flak med ännu fler passagerare än jag hann räkna, cykel med 3 passagerare på, (auto-) rickshaw med 5 passagerare i och motorcyklar med upp till 4 (ja fyra!) passagerare på!

Det är lite skillnad mellan det svenska säkerhetstänket och det indiska… Men jag kan lämna er med en tanke som jag själv fick:
på den starkt trafikerade cityvägen med många olika fordon, passerar en motorcykel i relativt hög hastighet med en man och en pojke på. Ingen av dem har hjälm på sig men pojken har en stor skolväska på ryggen. Vad är egentligen säkrast? Att pojken blir körd av pappa till skolan eller måste gå ensam genom storstaden med alla tänkbara risker för ett ca 7-årigt barn?

 

Vi hörs snart igen!

 

 

Att resa till Indien

November 18th, 2017

Hallo allihopa!

 

Detta blir en spännande, sporadisk och spontan blogg från Indien som ni aldrig kan vara säkra på när den blir uppdaterad och vad nästa uppdatering handlar om!

Här kommer en kort presentation om mig som skriver detta avsnitt om Indien Special:

Namn: Erica
Pluggar: socionomprogrammet i Växjö, termin 5
Från: Huskvarna/Göteborg
Ålder: pratar vi inte om…
Praktikplats: i Sverige var jag på Familjehuset i Växjö, under utlandspraktiken är jag i Indien med utgångspunkt staden Pune. Det är ett mer eller mindre skräddarsytt program för mig som ensam student från Linnéuniversitetet (antagligen för att jag är någon form av försökskanin…)
Favoritfärg: lila <3
Gillar inte: (utan inbördes ordning) svamp, blått, att sova med strumporna på, anti-feminism, rasism, spindlar, att bli tagen förgivet
Gillar: unicorns, glitter, långhår, lyssna på en behaglig röst, skräckfilm, att ta kort på olika saker, medeltid och annat allmänt nörderi

 

Det får vara nog om mig för nu, detta handlar ju om utlandspraktiken!
Praktiken är förlagd i Indien, i “den lilla staden Pune med bara 10 miljoner invånare(!)”. Det är från Pune som jag utgår från och det är även här jag har min underbara handledare Lakshmi Kumar som har tagit emot svenska studenter sen -94. Så hon är gammal i gamet och har en otrolig koll på allting. Denna fantastiska kvinna har även startat en skola (eller ja, egentligen är det flera) som heter Orchid School (klicka på namnet för länk till hemsidan).

 

Inför detta äventyr så har jag:

  • Nojat som en liten tok, över i princip allt från stort till smått
  • Vaccinerat mig mot: Hepatit A och B, tyfoid, kolera, japansk encefalit
  • Köpt flygbiljett Mumbai ToR
  • Inhandlat diverse förnödenheter så som impregnerat myggnät, myggmedel, ficklampa (ifall strömmen går, och det gör den!), våtservetter (toalettbesöken ser lite annorlunda ut i Indien, se senare inlägg), vätskeersättning, värk-, hals-, och magtabletter, choklad (ja det var nödvändigt att ha en mörk chokladkaka med i packningen!), en powerbank, små gåvor från Sverige till mina kommande studiebesök
  • Fixat nytt pass och ansökt om visum
  • Kontrollerat vad för slags försäkringar jag har utöver den som universitetet bidrar med (akutsjukvård typ)
  • Läst på om Indien, historia (t.ex. varför heter Mumbai Bombay?) klädkoder, vad som är socialt acceptabelt, “Dos and don´ts” helt enkelt
  • Sett indisk film (inte bara Slumdog millionaire, utan Fire, My name i Khan, Ett land utan kvinnor)
  • Haft möte med mina svenska handledare och haft mejlkontakt med min indiska handledare (Lakshmi)
  • Fått hjälp att ordna med boende i Pune, bilresan mellan Mumbai-Pune, info om SIM-kort i Indien (se senare inlägg)
  • Avslutat en fantastisk praktiktid på min svenska praktikplats som gav mig en ordentlig boost för det professionella självförtroendet och en liten knuff ut i verkligheten, så nu längtar jag redan efter att få komma ut och jobba som socionom!
  • Packat lätt men med lite extraplats för eventuella indiska inköp…
  • Ordnat en budget för mig själv för mat, resor, övriga inköp, ev. shopping (hehe)
  • Märkte upp min resväska för att den skulle bli lättare att känna igen på flygplatsens rullband
  • Jag passade även på att uppbåda lite julkänsla eftersom jag missar hela upptrappningen fram till jul. Bland annat genom julmust, lussekatt, julmusik samt en julmarknad.
  • Och sist men inte minst så åt jag det mest svenska som finns: köttbullar med lingon och potatismos till!

 


 

Nu har jag tyvärr inte den mycket underhållande bilden av min packning dessutom, men förställ dig följande:
På sängkanten ligger en stor, silverfärgad resväska. Förväntningarna ligger i luften och det är dagen innan själva avfärden mot Köpenhamns flygplats med slutdestination Mumbai, Indien. I väskan ligger:

en tandborste. That´s it.

(Jag panikpackade alltså kvällen innan, det är ett hett tips att UNDVIKA!)

 

Det var allt för detta första inlägg.

Vi hörs snart igen!

 

Tolfte veckan!

November 17th, 2017

Hej allihopa!

Hoppas allt är bra med er, snart är det jullov 😀 Här i Nya Zeeland har sommaren kommit och vill bara påminna dig om att smörja in dig med solskyddsfaktor 50+ när solen tittar fram här. Det finns inget ozonlager, många nya zeeländare lider av hudcancer då de tidigare inte varit medvetna om att solen är så pass stark.

 

Denna vecka har det kommit nya barn till Stand, detta är den tredje intagningen för mig och under dessa veckor kommer jag främst att vara med de yngre killarna (ca: 5-8 år). Jag har jämfört tjejerna med killarna och märker att killarna använder mer våld än tjejerna, framförallt de äldre killarna. När tjejerna bråkar argumenterar dem mer med varandra. Något jag tycker är intressant är dock att när det är kvinnlig personal i killgruppen blir killarna mindre våldsamma jämfört med när det bara är män i personalstyrkan. Jag tänker att förmodligen har killarna mer respekt för kvinnor och tänker att det är inget kvinnor håller på med.

 

Hittills älskar jag att jobba med de yngre killarna. För mig känns det som att de är mina småbröder. Detta gör att jag lägger ner mycket tid och själ i deras liv.

 

Förutom plugg och praktik har jag haft min familj på besök. Känns så skönt att få prata svenska och spendera tid med nära och kära. En jobbarkompis på Stand har haft fest hemma hos sig, jag hade jobbat hela dagen och tänkte gå hem och lägga mig men på vägen mot jobbparkeringen ångrade jag mig och följde med till festen. Nya zeeländska fester äger! Alla är så välkomnande och bryr sig inte ett dugg om vad du har på dig/tycker eller tänker. Jag tycker det känns som att de accepterar en till 100 %, SÅ SKÖNT!

 

Nya zeeländska fest!

Nya zeeländska fest, eldshow!

“Kia ora” från mig på festen (hej på Maori)  som är Nya Zeelands ursprungsspråk.

Utflykt med familjen, till Auckland City!

 

Vi hörs snart igen/ Ida Lickhammer

 

 

Första veckan i Peru – poco a poco

November 15th, 2017

Hej igen!
Jag tänkte berätta lite om min första vecka här i Peru – något sent, vilket beror på att datorn har krånglat lite. Men nu har jag koppling så här kommer ett inlägg! 🙂

Här i Peru är jag uppe med tuppen om morgnarna – bokstavligen då det finns en tupp utanför mitt fönster som väcker mig omkring halv fem varje morgon. Det tar nog ett tag innan jag vänjer mig vid den… Förutom detta har jag haft en superbra första vecka i Peru. Det har varit ganska mycket att vänja sig vid – nytt land, ny kultur, nytt språk, vara långt ifrån familj och vänner, osv – men jag ser bara fram emot att se hur jag kommer att utvecklas och lära mig under de ytterligare sex veckor jag ska vara här. Det som varit svårast att vänja sig vid är nog språket – de flesta här i Peru kan inte så mycket engelska, så jag talar mest spanska här (jag använder engelska i princip enbart då jag glömt bort eller inte vet hur man säger ett visst ord på spanska). Det går okej eftersom jag har läst spanska under högstadiet och gymnasiet, men mycket har glömts bort med tiden. Det känns ibland lite frustrerande att inte alltid förstå allt som sägs eller kunna göra sig förstådd, men det går framåt, ”poco a poco” – lite i taget.

Måndag 6/11
Första dagen på praktiken! Dagen börjar tidigt med att fixa lunch samt äta frukost, sedan beger vi oss iväg mot Alto Cayma. Vi tar oss dit med buss, och jag märker nu av hur mycket trafik det är jämfört med gårdagen. Bussarna stannar upp väldigt snabbt för att plocka upp nya människor, och kör sedan snabbt vidare utan att vänta på att de ska hinna sätta sig. Det är mycket tutande och ropande om vart bussarna går. Mycket annorlunda jämfört med Sverige 🙂
Marias arbete i Alto Cayma Mission är med människor som bor i de allra fattigaste delarna av Arequipa. Människor flyttar från bergstrakterna och in till staden i hopp om bättre livsvillkor för sig och sin familj. Tyvärr räcker resurserna sällan till, och många individer och familjer hamnar därmed i utsatthet. Arbetet här är till för att ge dessa människor en hjälpande hand och bättre möjligheter.
Under förmiddagen hölls gruppen för kvinnorna, där de främst får lära sig att sticka. Jag gissar att tanken är att kvinnorna förr eller senare ska kunna försörja sig genom detta. Även fast arbetet inte går till på samma sätt som i Sverige, kunde jag se en viss likhet med det jag fick se på den praktik jag hade i Sverige – arbetet med att hjälpa och ge människor möjlighet till att så småningom kunna försörja sig själva. Däremot sker det inte någon myndighetsutövning eller prövning om huruvida personen är berättigad denna hjälp eller ej.
På eftermiddagen satt jag med Maria då hon höll ett samtal med ett par som hade relationsproblem, vilka hade en negativ inverkan på barnen. Även fast jag inte förstod det mesta som sades lade jag märke till den problematik som fanns mellan dem, exempelvis genom hur de satt under mötet och hur de pratade. Jag var även med på ett hembesök, där Maria skulle besöka en man med alkoholproblem. Så som jag uppfattar det så är det inte ett problem som prioriteras politiskt sett, men hjälp finns att få bland annat genom Alto Cayma Mission.

Tisdag 7/11
Jag och Maria har varit på besök vid Universidad Catolica de San Augustin. Vi besökte även socialtjänsten, i syftet att jag skulle få lära mig mer om den administrativa delen av socialt arbete. Då min praktik hemma i Sverige innebar ett mer administrativt arbete känns det som att den sortens arbete skulle se ungefär likadan ut i Peru, men jag skulle ändå tycka det var intressant att se om det finns skillnader och isåfall vilka. Jag ska kanske få komma och praktisera här senare en dag.
Under eftermiddagen har jag arbetat en del med mina studier, men jag har även fått åka på en liten utflykt, denna gång till Mirador de Yanahuara, där det finns en vacker ingraverad mur bakom vilken man har utsikt över Arequipa. Jag fick även prova en glass som är en specialitet från Arequipa: queso helado, ”ostglass”. Glassen innehåller inte ost, men kallas så ändå eftersom processen för att göra glassen tydligen är liknande processen för att göra ost. Riktigt god var den 🙂

Onsdag 8/11
Jag följer med Maria till Alto Cayma igen (hon arbetar här måndagar, onsdagar och fredagar). På förmiddagen har jag bland annat varit med Medical Ministry International, MMI, som arbetar med att ge sjukvård till människor som har det svårt med pengar. Denna dag fokuserade de på optik: de gjorde synundersökningar och andra prövningar för att avgöra vilka glasögon personen behövde, personen fick prova några par och sedan betala 10 soles (ca 25 kronor) för dem. Om det par glasögon personen behövde inte fanns i lagret, skrev de en preskription så att personen ska kunna hämta ut dem hos en optiker.
Jag hjälper även Maria att fixa med några dokument, bland annat inför en äktenskapsceremoni som ska hållas i kyrkan som ligger intill kontoret i Alto Cayma. Jag visste inte att bröllop och dop ingick i detta arbete, så det var intressant att lära sig om. Även om det inte är uppgifter som ingår i det sociala arbetet i Sverige, kan jag förstå att det har en betydande roll i socialt arbete här, med tanke på att kyrkan och katolsk tro verkar vara mycket viktig här.
På eftermiddagen åker vi med bil till de fattigaste bostadsområdena i Alto Cayma, där vi ska dela ut flygblad inför en kommunal dopceremoni. Husen i detta område är mycket små, och i många av dessa hus verkar det bo stora barnfamiljer. De har inte tillgång till vatten i huset, utan hämtar det i en allmän brunn i utbyte mot en viss summa varje dag. Detta vatten ska räcka till matlagning, tvätt, och personlig hygien. På söndagar finns inget vatten att hämta, berättar en kvinna som bor i området. Människorna här har heller inte tillgång till sjukvård, då den kostar för mycket pengar. Barn är därmed särskilt utsatta, då de lätt blir sjuka.
Jag visste sedan innan att många människor i Peru lever i fattigdom, men när jag såg detta bostadsområde insåg jag hur många det verkligen rörde sig om, och hur pass ”extrem” denna fattigdom var. Jag och Maria diskuterade kring området och om fattigdom. Hon frågade mig bland annat om jag kände till områden i Sverige som liknade det som vi befann oss i nu. Jag sa att det finns människor i Sverige som också lever i fattigdom, men – så vitt jag vet – inte i lika stor utsträckning och inte under samma villkor. Exempelvis har de flesta i Sverige tillgång till vatten, även de människor som har ont om pengar.

Torsdag 9/11
Under förmiddagen har jag följt med för att se en annan skola samt ett av sjukhusen i Arequipa. Maria berättar bland annat att det är svårt att få tider inom sjukvården, och när vi vandrar i korridorerna kan jag förstå det: exempelvis såg jag en lång kö av människor som väntade på att få bli vaccinerade.
Medan vi väntade på besöket på skolan hade Maria och jag en mycket givande diskussion om tradition och kultur i Peru, främst om uppdelningen mellan könen. Maria berättade om de ojämlikheter som finns där emellan, exempelvis att mannen aldrig förväntas hjälpa till i hemmet med matlagning eller liknande då detta är kvinnans uppgifter. Mannen ska arbeta och ha hand om ekonomin. På grund av ekonomiska skäl och till följd av den vanligt förekommande machokulturen är det inte sällsynt att kvinnan blir utsatt för våld i hemmet. Vi pratade lite kring de verksamheter som arbetar med att förebygga våld mot kvinnor, varpå jag frågade om det finns några åtgärder här för att hjälpa mannen till att bli av med sitt våldsamma beteende. Maria sa att sådant arbete inte sker här, åtminstone inte ofta. Jag undrade lite över detta, för även om kvinnan får hjälp att komma ifrån mannen så kommer han kunna fortsätta utöva våld mot andra kvinnor om han inte får hjälp till ett ändrat beteende.

Fredag 10/11
Vi fick besök från ett par poliser samt psykologer från Centro Emergencia Mujer (CEM), som var här för att föreläsa för oss och kvinnorna om våld i nära relationer. De typer av våld som nämndes var fysiskt, psykiskt, sexuellt och ekonomiskt våld. De berättade även om den cykel som en våldspräglad relation går igenom, med utövaren som efteråt är ångerfull, normalisering av våld, pendling mellan våld och ömhet – ungefär på samma sätt som jag har fått lära mig om våld i nära relationer hemma i Sverige. Precis så som jag och Maria diskuterade dagen innan berättade de om de patriarkala strukturer som oftast förekommer i hemmen här – mannen är överhuvud och har hand om ekonomin, vilket gör det svårare för kvinnan att lämna honom i det fall han utövar våld mot henne. Vi fick även små informationsblad från dem. På framsidan stod kontaktuppgifterna och en karta till CEM, och på baksidan fanns en modell av ett isberg för att kunna förstå våld som syns och inte syns, som är explicit eller subtilt.
Senare, efter föreläsningen, var vi uppe i bergstrakterna igen och delade ut flygblad. Det var lite läskigt ibland då det är mycket hundar här ikring. Jag är lite hundrädd och gillar inte när de kommer för nära eller när de börjar skälla för högt, men det gick bra ändå. Det var dessutom väldigt varmt, jag brände mig lite smått här och var. Ibland underskattar jag nog hur stark solen här kan vara.
På kvällen tittade vi på fotboll, något som hypats upp nästan hela veckan. Jag är inte särskilt intresserad av fotboll, men det är klart att jag ville sitta med och titta – både för det sociala och för att jag tänkte det skulle vara intressant att se fotboll i Peru. Det var match mellan Peru och Nya Zeeland, och vi bänkade upp oss med massor av diverse snacks för att titta. Det var mest ”försnack” på teven innan matchen skulle börja, vilket jag inte förstod och därmed inte tyckte var så intressant (iförsig tycker jag inte det är intressant på svenska heller), men det var roligt att se när de filmade fansen i olika städer. Fotboll verkar vara ett väldigt stort intresse här. Då matchen började klockan tio och jag var väldigt trött efter veckan tittade jag dock inte klart på matchen utan la mig ganska snart därefter – kanske lika bra då jag morgonen därefter fick höra att matchen slutat med 0-0.

Lördag 11/11
Över helgen hade familjen planerat att jag skulle åka med dem till kusten, något de brukar göra på helgerna. Vi satte oss i bilen och började bege oss, tills vi upptäckte att något var fel. Vi åkte in till en bilverkstad för att undersöka, där vi blev kvar många timmar. Sedan, när vi tror att allt är löst och vi äntligen kan åka iväg, verkar det som att problemet kvarstår vilket gör att vi får åka tillbaka för att åtgärda det. Vi bestämmer oss till slut att åka tillbaka hem då det kändes för osäkert att köra med bilen nu. Lite tråkigt att vi inte kom iväg, men bättre att vara på den säkra sidan (särskilt med trafiken här). Dessutom kommer det ju fler helger 🙂
Helt sysslolösa blev vi dock inte denna dag. Senare på eftermiddagen åt vi gott på en fiskrestaurang, sedan fick jag hjälp med att tvätta och så såg vi på film. På kvällen fick vi även besök av ett par vänner till familjen, som vi skulle ha hälsat på när vi kom till kusten.

Söndag 12/11
Jag följer med på matmarknad för att handla lite grejer. Det var väldigt stort där: massor av stånd som sålde frukt och grönsaker, många av dessa hade jag aldrig ens sett eller hört talas om så det var kul att vandra omkring här. På marknaden fanns nog lite av allt: frukt och grönt, mejerier och ägg, kött, ris, pasta, socker, det mesta i matväg helt enkelt. Vi köpte bland annat maíz morada (mörklila majs!), vilket det blev chicha morada av, en typ av saft gjord av majs och blandad frukt. Supergott!
Annat än det har det varit en mycket lugn dag, men i veckan blir det nya tag 🙂

Lite bilder kommer nedan!
Hasta luego
//Sofie

Mirador de Yanahuara, med vulkanen Misti i bakgrunden

 

Lagret av glasögon

 

Uppe i bergstrakterna, ett av de fattigare bostadsområdena

 

Maíz morada!