Hello New Zeeland!

November 8th, 2018

I söndags kom även vi efter en lång resa äntligen fram till Auckland och har redan varit här i fem dagar. Nu har jetlagen börjat lägga sig, första två dagarna var riktigt tuffa.

Redan dagen efter vi landade påbörjade vi vår verksamhetsförlagda utbildning här på Stand Children´s Services. Vi fick ett varmt första bemötande från personalen och framförallt av Pene, som är manager på Stand. Vår studiekamrat Elin som redan har varit här i flera veckor visade oss runt på Stand. Under dessa fyra dagar på praktiken har vi hunnit med en hel del! Förutom att göra den obligatoriska utbildningen On Job Learning (OJL) som Elin har skrivit om tidigare har vi även hunnit med att hänga med barnen på museum och zoo här i Auckland. Imorgon blir det en avslutningsceremoni för barnen som har varit här i fem veckor och som åker hem imorgon. Det ska bli väldigt kul att få vara med ceremonin då den kommer vara enligt Maori tradition. Stand är väldigt noga med att inkludera Maorierna, som är urinvånarna i Nya Zeeland, i sitt arbete. Några exempel är att skyltar runtom på Stand bara står på Maori och att barnen sjunger på Maori.

Vi ser fram emot nästa vecka, då vi kommer bli stationerade på olika whare, vilket betyder avdelningar på Maori. Amanda kommer vara på Pohutukawa där flickor mellan 5-12 år är. För pojkar finns det två avdelningar och Jennie ska vara på Rata, där de yngre pojkarna är.

Jennie & Amanda

Vacker utsikt från kvällspromenaden!

 

Auckland Zoo

 

WEEK 6

October 20th, 2018

Hej Sverige <3

Det var ett tag sedan jag hörde av mig här. I det här inlägget tänkte jag dela med mig av de lite mer djupare sakerna när det kommer till hur verkligheten ser ut. Jag hoppas det går bra, annars är det bara att bläddra förbi inlägget.

Generellt sätt har det varit bra de senaste dagarna, men vissa dagar har varit psykiskt och andligt tuffare än andra. Nu när det närmar sig mitten av praktiktiden börjar saknaden till min älskade familj växa. Det kanske låter lite fånigt men jag älskar min familj av hela mitt hjärta och prioriterar dem väldigt högt. Jag hade ett samtal med min mamma och bror häromdagen gissa om jag blev glad :’) Det gjorde hela min dag. Det var så skönt att få prata av sig om allting jag får vara med om och dessutom på det svenska språket <3 I soo needed that. Kärlek till er!

En annan sak, som jag kanske har nämnt i tidigare inlägg, är att vi en del gånger får se en annan sida av vad som pågår i den här världen. En del socialarbetare kan hantera saker och ting relativt bra vilket är ett stort plus. Jag har lärt mig att det inte handlar om att stänga av sina känslor när man jobbar, utan att lägga dem åt sidan och finnas där för brukarna under tiden. Det är efter varje arbetspass vi på Stand kan få tillfälle att göra en “debrief” och få prata av sig om vad som har hänt under ett arbetspass. Fastän vi har debrief kan jag ändå gå hem med ett tungt hjärta och medlidande för barnen en del dagar. Som jag nämnde tidigare är det en annan sida av världen man får stötta på här och fastän världen är full av underbara och goda saker så kan vi inte neka att ondskan finns. Jag kan ge er en mer konkret och verklighetsbaserad bild av vad jag menar- självklart utan namn, bild eller annat som kan avslöja vem det är.

Tänk dig att du träffar en 7 årig liten pojke med världens finaste leende, som du får krama om och leka med. Den här pojken är generellt sätt väldigt glad, älskar att springa runt, krama om folk i sin omgivning, tar tag i din hand när ni ska gå någonstans och en pojke som inte bara personal älskar, utan även alla andra barn. Den här glada pojken som du träffar, och som du tror mår bra då det är de signalerna han sänder till dig, vill inte längre leva. Han har försökt att förändra på det några gånger, men personal har lyckats uppmärksamma det i tid och räddat honom ur de situationerna. Den här pojken är trött på vad vi kallar för “livet”.

Detta är ett exempel utav många.

(Bild tagen från en NZ-hemsida) En av anledningarna till varför Stand Children’s Services finns i Nya Zeeland.

 

När jag var 7 år, visste inte jag var ordet “deprimerad” var eller vad “ta livet av sig”, “självmord” eller andra liknande (och hemska) begrepp var. Jag var bara ett barn. Mina tankar var på leka med mina dockor, kompisar och bara ha roligt. Barn borde inte veta vad sånt innebär, enligt min åsikt. Men nu när det redan hänt är vår uppgift att visa dem det motsatta, att det är värt att leva. Att livet är fullt med underbara saker med.

Det är det här jag syftar på när jag berättar att det kan vara mentalt påfrestande att se, höra och känna deras smärta. Men ljuset övervinner alltid mörkret. Jag vet att vi tillsammans kan göra skillnad för andra människor i vår värld.

 

Innan vi säger hejdå vill jag avsluta med 3 fun-facts 😀

1. Personal och barn kan få Snap Cards om man har varit lite extra duktig eller snäll på Stand.

Så här kan de se ut

2. En utav anledningarna till att älska barnen på Stand är att de kallar oss personal för “Miss” eller “Mr”, en har kallat mig för “Mum”, en annan för “Auntie” (när jag translatade det står det “Tant” hahahah! Tack?) och en annan kallar mig för “Sister”. En kille trodde att jag var en utav barnen här (dvs brukare) och en annan trodde jag var 15.

3. Att folk är ovanligt sociala och jag älskar det fastän det fortfarande är lite ovant. Om jag är ute och går så hälsar folk som går förbi mig. Och varje gång jag kliver in i en matbutik och står vid kassan så frågar personal hur jag mår och hur min dag har varit. Första gången de hände så kolla jag runt omkring mig och ba “Pratar hon med mig?”, “Känner vi varandra?”, “Varför är hon så trevlig?”.
Erkänn Sverige borde bli lite mer såhär?

 

En utav våra utflykter med barnen till stranden.

 

Ha en fortsatt fin helg!

 

Kärlek,

Elin

Week 4: Trainingweek

October 5th, 2018

HEJ SWEDEN!

Denna vecka har varit en intensiv, annorlunda men rolig. Stand har haft en “training-week” där all personal har fått en hel del föreläsningar om trauma, pubertet, MAPA (=självförsvar 😀 – vi fick träna och slåss på varandra hhahah), om deras datasystem; typ hur man skriver en “Incident-Report” om något händer och hur man dokumenterar i allmänhet då det är mycket dokumentation här varje dag för personalen.

Strand-promenad <3

Kärlek

<3

Vi har även fått jobba med pappershäften om Stand och deras policy, regler och säkerhet. Personal har förberett inför det nya intaget av barn och läst sig in på varje barn samt fått presentera det för alla. Det handlade bland annat om vilka diagnoser barnen har, deras rädslor, varför de behöver komma hit, hur deras familjesituation ser ut, deras trauman e t c. Det som har gjort denna vecka rolig är såklart människorna jag fått umgås med här- det är de som gör hela min praktik- bokstavligen.

 

Hoppas ni får en bra helg <3

Strawberries – 24 september 2018

September 24th, 2018

Hej allihopa!

Nu har 2 veckor gått sedan jag kom till Nya Zeeland. Tiden går så snabbt men det känns som jag har varit här ganska länge, typ flera månader hahah. Började känna mig hemma rätt så fort och lärt känna alla så pass “bra” att det känns som man känt dem hela sitt liv. Det kan vara för att folk är mer öppna här än vanligt vilket är väldigt skönt.

On my way to work. The nature here is w o w.

Aand they have orange, lemon-, and limetrees growing almost everywhere.

Praktiken går bra, börjar få koll på det mesta nu när det kommer till hur socialarbetare jobbar med barnen rent praktiskt. Jag har varit med tjejgruppen sedan jag kom hit och ska vara det denna vecka ut. Vi har gjort så mycket med dem. Några exempel är att vi har åkt till simhallen 3 gånger, haft en “spa”-kväll och fått måla deras naglar, fått våra naglar målade, gjort hårfrisyrer på dem och barnen fick även hena (som är en form av typ “tatuering” som försvinner efter ett par dagar).

I can put strawberries on your nails?
Ser ni dem? hahah!

Vidare har vi varit ute och spelat fotboll/sport, haft en mini-utflykt i naturen, haft film-kvällar, pyssel-dagar där de får måla på papper och eller sy olika saker. Aktiviteter har barnen varje dag och brukar uppskattas. Många utav dem har gått igenom en tuff barndom. Barnen här kanske har föräldrar som har psykiskt och eller fysiskt misshandlat dem hemma och då menar jag inte att de ger dem en örfil då och då, utan det finns barn här som har blivit slagna till golvet, på huvudet och sparkade/ trampade på magen, straffat dem genom att inte ge dem någon mat och berättat att de är värdelösa, oälskade etc. Det är tufft. Det är mentalt påfrestande att få höra var och ens historia. Barnen här verkligen kämpar och jobbar med mina mål, vilket är helt fantastiskt. Det finns hopp för var och än, även de allra svåraste och mest skadade barnen. Personalen jobbar stenhårt med att ta hand om var och än genom terapeutiska samtal, vara goda föredömen för dem, visa dem kärlek och ständigt uppmuntra vad de gör bra. Personalen finns alltid tillgängliga för dem oavsett om de har en riktigt bra dag här eller när de har det riktigt tufft. Det glädjer mig att det finns människor som kämpar med dem och inte mot dem som kanske resten av deras omgivning gör.

Hoppas ni andra har det bra!

Blessings <3

NEW ZEALAND- YAHWEH

September 12th, 2018

Hej allihopa!

Bara så ni vet så blogg-postar jag alla dagar jag tidigare har skrivit nu på en och samma gång. Jag har nämligen haft lite problem med inloggningen men det löste sig nu!

 

Dag 1: Lördag 8 september

Äntligen framme i Auckland! Jag tror det var 23,5 timmars flyg totalt sett, exklusive de 2 stycken byten emellanåt, som gjordes i Moskva och i Singapore. Jag kände knappt av att det tog så lång tid som jag förväntade mig. Tiden gick väldigt fort konstigt nog. Jag körde på film-maraton i princip hela vägen, med mat och dryck pauser som levererades var 2-3:e timma. Helt ärligt, Singapore Airline- I love you! De har en sådan bra service!

En sak jag inte tänkte på när jag anlände till Auckland flygplats var att jag hade några äpplen med mig i väskan som jag hade glömt bort. Så när vi skulle gå på sån här väsk-kontroll och de fick se det var jag tvungen att betala 400 dollar (!) i böter för det (motsvarar 2 400 kronor! :I Mhm… I know). Detta för ett par äpplen… inte värt. Så tips om ni ska flyga hit, ta inte med er någon mat ALLS. Man får mat hela tiden på flyget och ni kommer ändå behöva slänga allt om ni inte äter upp det innan du anländer. Det är superstrikt med det här. Mitt viktigaste tips hittills som jag inte hade någon aning om till er som kommer hit.

Kvinnan som jag ska bo hos om 2 veckor, Jojo, kom och hämtade upp mig. Såå tacksam! Just nu bor jag hos hennes kompis Janet i 2 veckor och sedan ska jag flytta in till Jojo och ska bo där under den resterande tiden. Idag har Jojo visat mig runt lite i staden, jag fick handla mat och köpa SIM-kort. Jag måste bara säga att first impression var WOW- SÅ FINT! Det är bokstavligen himmelriket här. Stränderna, bergen, naturen, vägarna, husen och allting är så fint! Rekommenderar starkt att turista just här om man vill åka någonstans.

Jojo tog mig även på ett besök till Stand Children Service, där jag kommer spendera mestadels av tiden. Det verkar vara ett jättebra ställe för barnen att bo på och det liknar ungefär ett stort dagis/skola/fritids- byggnad fast med 3 sovsalar, 2 stycken till pojkar och 1 sovsal till tjejerna.

På kvällen blev jag bjuden på middag av familjen jag bor hos för tillfället, så fint utav dem! Vi åkte sedan till kyrkan tillsammans (rättare sagt, jag ville hänga med! Hade igen aning om att de också älskade Jesus!). Janet gick till vuxen-gudstjänsten och jag, Janets dotter och den andra utbytesstudenten gick iväg på youth-meeting byggnaden bredvid, där vi fick lovsjunga, lyssna på när en ungdom fick dela vad Gud har gjort i hans liv, lyssna till ungdomspastorn som delade hur otroligt awesome vår Gud är (!), och sedan hade vi grupptid där jag fick lära känna fler ungdomar/unga vuxna. Det hela slutade med att vi övade in en dans som vi ska uppträda för församlingen i oktober! Så roligt! Jag måste bara säga att jag älskar människorna här. De är så varma, hjälpsamma och intresserade av vem just jag är. Känner mig så hemma här och är evigt tacksam att Gud öppnade denna möjlighet till mig.

 

Största och bästa flygplanet jag någonsin har varit på- med TV-skärmar 😀

 

Dag 2- söndag 9 september

Idag har jag bara tagit det lugnt. Har varit ute och gått lite för att bekanta mig med området och försöka lära mig hitta till lite olika ställen. Jag har tänkt att jag ska förbereda mig lite inför imorgon med t.ex. frågor om Stand samt kolla igenom de uppgifter som behöver göras för att påbörja dem så fort som möjligt. Det är så skönt att bara få en dag att vila, läsa, lyssna på poddar och musik, vara ute och gå, ha tid och göra matlådor o s v. Jag är så tacksam för allt <3

 

Dag 3- måndag 10 september

Idag var min första dag på Stand Child Service och det var över förväntan! Otroligt fina, välkomnande och härliga människor som brinner för vad de gör tog emot mig med öppna armar och jag kände mig väldigt omhändertagen. Pene, min supervisor (handledare) har huvudansvaret över mig under min praktik och hon är hur gullig som helst. Jag måste bara säga att jag har märkt en skillnad med svenskar och kiwi folket (de som bor här kallas för det). Människor här är mycket mer varma, öppna och framförallt HJÄLPSAMMA med allting jämfört med Sverige. Exempelvis får fick jag både skjuts dit och tillbaka hem av personal utan att fråga om det. Det är typ självklart för dem att de ska hjälpa till. Jag har flertals gånger blivit bjuden på mat av familjen, både personal och familjen har sagt till mig att jag när som helst kan säga till dem om jag vill att de visar mig runt i Auckland city eller om jag vill att de kör mig till andra platser för att turista här, personalen beskriver allting för en och är generellt sätt väldigt hjälpsamma med allt <3

Vad jag fick göra idag var en runda med introduktion, hälsa på de fina barnen (åhh jag hoppas att jag får vara mer med dem under min praktik!), hälsa på personal och sedan läsa igenom 3 tjocka häften (över 200 sidor) PLUS att det är 3 arbetshäften till dessa på ca 100 sidor. Efter att jag läst igenom allt plus fyllt i alla arbetshäften så får jag gå vidare till nästa steg, vilket är att göra ett TEST. Yes, ni läste rätt, eller som de kallar det “Theory assigment”. Det är efter testet jag faktiskt kan börja praktisera på riktigt. Jag behöver även ha ett möte med Pene typ snarast för att kunna göra min praktikplan för hösten. Jag är en aning stressad över den nu men jag tror vi fixar det. Häftena som jag måste läsa igenom är 1) Introduction- Reference Manual, den handlar om själva organisationen, historia, strukturer, hur de arbetar här säkerhetsaspekter, etik, arbetsvillkor med mera. 2:a häftet handlar om Health and Safety och det 3:e häftet om: Working With Children and Their Families. Har kommit hem nu och ska fortsätta läsa dem. Ha det så fint allihopa och jag hoppas att ni också stortrivs på er praktik!

Ka Koa! (börjar lära mig lite Maori nu 😉 betyder hej då :D)

Ett utav de häften om organisationen som måste läsas igenom.

 

Dag 4- tisdag 11 september

Andra dagen på Stand! Idag fick jag sovmorgon till klockan 14.00 så jag hann med att studera materialet lite mer och plugga in det. Jag hade ett möte med Pene, min handledare, vilket känns jätteskönt! Vi har planerat upp hela hösten nu och hon är så otroligt omtänksam, klok och varm person som visar stor hänsyn till personal- vilken förebild. Tänk att hon är bossen över hela organisationen för Auckland och tar sin tid för att hjälpa mig och lyssna på vad jag har att säga, komma och kollar till mig, frågar hur det går, om personalen sköter sig fint gentemot mig osv. Pene om du läser detta vill jag bara säga I LOVE YOU.

Anyway, jag har fått fler böcker att läsa och jag har fortsatt att läsa mig in på organisationen idag också, fick även mer information av min Teamleader om hur de arbetar med barnen mer praktiskt sätt, kramade om tjejerna och vara lite med dem innan de gick och la sig. Jag blev bjuden på middag av Stand- kyckling och ris :’) Så tacksam för allt, på riktigt. Vid 22.00 slutade jag för dagen och fick sedan skjuts hem av min Team Leader. Detta är drömyrket för de som jobbar här. Om man älskar barn, vill hjälpa utsatta barn och familjer med olika bakgrunder och älskar Nya Zealand- så rekommenderas det här stället starkt. Sånt bra gäng som jobbar här! Det enda som jag tycker är lite svårt nu i början är att försöka höra vad de säger p g a deras dialekt. Vissa gånger får de upprepa vad de säger ett par gånger tills jag ba “Ohh you mean a “car”? Like a caR? So sorry! I use to say car with a R in the end of the word so that’s why I didn’t understand.” Hahah! Yep, de brukar inte säga R:n i slutet av orden och deras uttal kan vara riktigt grov ibland. Så mina öron har träningsvärk för tillfället men Pene lovade mig att jag kommer börja tänka på engelska snart. Jag berättade för henne världens mest pinsamma händelse som skedde. Vill ni veta? Okej hahahah! Det var en liten flicka som kollade på TV. Så om jag skulle ha frågat henne på svenska skulle jag ha frågat henne något liknande med “Hej! Vad kollar du på för program på TV:n?”. Om jag översätter detta rent bokstavligt till engelska blir det typ:

“Hi, what are you looking at…? Oh I don’t mean to be rude you know, just wonder what you looking at?

Hahahah och personalen där ba ” We are actually watching ….”

Aa ni ser ju. ‘Watching’ Elin inte ‘looking’! Min engelska behöver bön. Jag hoppas lära mig språket innan jag åker hem i iallafall. Hoppas ni andra har det bra <3

Buena noches amigos!

 

VT-18 Auckland, Nya Zeeland – inlägg 1

February 1st, 2018

Hej!
Vi är tre socionomstudenter som gör våra första sju veckor av VFU-terminen i Auckland på Nya Zeeland. Vi är nu inne på slutet av vår tredje vecka. Precis som tidigare studenter praktiserar vi på Stand Childrens Services, vilket är en organisation som inriktar sig på arbete med barn (5-12 år) med olika typer av problematik. Första veckan var intensiv då vi började på praktiken dagen efter vi anlänt (rekommenderas inte!!) och var väldigt jetlaged.

De första dagarna fick vi en orientering i verksamheten och fick genomföra OJL´s (On Job Learning) vilket är något alla som ska jobba på Stand måste göra. Det var väldigt mycket läsning och tog längre tid än vad vi hade räknat med. Bland annat handlade det om organisationens historiska bakgrund, samt policys och arbetssätt som de utgår ifrån.

Barnen bor uppdelade i tjejer och killar och deras avdelningar kallas på Maori för “Whares”. Tjejernas Whare heter “Pohutukawa” vilket på Maori är ett träd med rosa blommor. Killarna är uppdelade i åldrar, de som är 5-10 år bor i Wharen “Rata” och killarna som är 10-12 år bor i “Rimu”. Rata och Rimu är också träd på Maori.
Det sitter även Community Social Workers (CSW) på ett eget kontor och gör utredningar, hembesök och mer administrativt arbete.

Normalt sett bor barnen på Stand under en 5-veckors period men vår första vecka var en så kallad “Kidzacool holiday programme” som är en vecka fylld med aktiviteter för barn som lever med sina mor-och farföräldrar. Intagningen som var veckan därpå var för barn som varit på Stand tidigare men inte uppnått sina mål och behövde komma in i rutiner innan skolstart efter sommarlovet. Vi har dessa veckor delats upp så att en av oss varit hos pojkarna, en hos flickorna och en hos CSW. Vi ska rotera så att alla får två veckor på varje. Vi har alla tre fått en varsin handledare som vi ska träffa varannan vecka.

När man arbetar i Wharen får man ta del av och supporta i vardagliga rutiner samt hitta på olika aktiviteter med barnen och när man är hos CSW får man följa med på hembesök då det är deras största arbetsuppgift. Alla möten sker i hemmet.

Nästa vecka ska vi få vara med på en “Training week”. Vi har inte så mycket information om det men det är tydligen en vecka där personalen ska få ubildning och ska få gå på föreläsningar.

På vår lediga tid har vi försökt utforska Auckland och ställen runt omkring. Här har mestadels varit väldigt varmt och fint väder och vi har tagit färjan till 2 olika öar som ligger i närheten Vi har också promenerat en hel del, bland annat upp till fina utsiktsplatser. Här är väldigt fin natur!!

 

Lite bilder på hur det ser ut på Stand!

Auckland City 🙂

Får!!

Hälsingar från Evelina, Marisu & Hilda!!

 

Ett sista inlägg om kontrastrika Indien

January 3rd, 2018

Hej kompisar!

Då var dags att skriva det sista inlägget kring min praktik i Indien. Jag har tagit ett par veckor till att landa hemma i Sverige och att åtminstone påbörja en analys av vad jag egentligen varit med om. Och det ska jag säga er inte är det lättaste! Varje dag blir jag påmind om olika upplevelser från Indien. Jag inser mer och mer att detta var en resa för livet, att det inte var så lite som hände egentligen på de där 5 veckorna bara. Många andra som gjort utlandsVFU berättar så ögontindrande om den tiden de hade utomlands och jag börjar förstå lite av det nu. Även om det inte var någon dans på rosor (!) så börjar allt sjunka in nu och jag inser att jag har blivit mycket rikare i mitt liv av den resan. Det gör nånting med en att möta andra kulturer, så är det ju bara. Och extremerna av reaktionerna är att antingen bli rädd för dem, eller lära sig av dem. Jag har förstått nu att en del blir rädda för det nya och skyggar undan för vad som skulle kunna berika dem, tyvärr. Deras reaktion gjorde dock att jag blev än mer säker på mitt mål med utlands VFU, att lära mig nya saker!

En sak jag lärde mig var att indierna anser att läkning (physical and mental healing, healing of the mind and soul) kan komma överallt ifrån. Det behöver inte vara läkare, medicin, familj eller vänner utan det kan vara att få skapa, måla, gå promenader, samtala, träffa främlingar (ex. svenska studenter!). Vi kan inte alltid vara de som vet mest, jag som socionom kommer inte alltid veta bäst och jag måste vara öppen och flexibel för att kunna ta emot sådana saker. Kan jag vara flexibel så kommer jag kunna hjälpa någon ännu bättre. Den här tanken grundade sig i att jag blev så otroligt förvånad och obekväm när vi var 15 olika studenter (inhemska som utländska) som fick en rundtur inne på ett av de psykiatriska hemmen. I ett av rummen låg det två patienter som var både oförmögna i kropp och psyke att ta sig upp ur sängarna men ändå visade personalen in oss i patientrummet och sa till oss “Varsågoda, gå in och titta” vilket i min värld var att trampa rakt in i någons personliga sfär och på deras integritet! Men min handledare Lakshmi pratade öppet med mig om just den här typen av tankesätt, att läkning kan komma från alla möjliga håll ibland och att vi inte ska styra undan för den utan våga utforska.

 

En annan sak jag lärde mig var att effektivitet inte alltid är det bästa sättet. Jag var ju den första tiden väldigt frustrerad över att allt tog sån tid, 3 timmar för att få ett SIM-kort till mobilen eller för den delen att handla mat! Handla mat i en stormarknad innebär att först gå igenom en larmbåge, sen bli genomsökt av säkerhetspersonal (som kvinna i ett litet bås med skynken fördragna), därefter lämna in väskan om den är för stor i en garderob, sen bli kollad av ytterligare en säkerhetspersonal vid ingången till just den affären, att handla grönsaker innebär en separat avdelning och kassa, sen gå och betala i en annan kassa för att komma ut ur affären, men först gå igenom en larmbåge till samt lämna kvitto till en säkerhetspersonal som måste stämpla kvittot, och sen får du gå ut. Effektiviteten försvinner väldigt mycket på alla dessa småstopp! tänkte jag frustrerat… Men sen insåg jag att alla dessa små stopp betyder arbetstillfälle för människor. I ett land med över en miljard invånare så blir dessa jobb en del av vardagen för att dessa familjer ska få en inkomst och kunna klara sig! Så jag kommer fram till att det är faktiskt rätt svårt att vara effektiv i ett land med över en miljard invånare! Och att Fas 3 må ha varit degraderande i svensk kontext, men i Indien är det vardag för många.

 

Jag vet inte hur många gånger som jag blev tillsagd att “vänta 5 minuter” när det alltid handlade om minst 20 minuter, upp till 2,5 timme. Vilket ju också påvisar det här med effektivitet, det är inte viktigt i Indien. Men att jag lärde mig i detta att jag inte alltid kan skynda på eller förbereda mig inför allt. Ibland fick jag information samma dag, en timme innan nånting skulle ske och då var det bara att “go with the flow” för min del och göra det bästa av det. Det har startat en process inom mig som handlar om att jag måste (och nu kanske kan?) minska mitt inneboende kontrollbehov. Genom den stora prövningen att åka till Indien/utomlands har jag nu fått mer på fötterna för att kunna handskas med detta, eftersom det inte alltid funkar att ha kontroll på allting omkring en. Flexibilitet förenklar vissa saker i livet.

 

Jag gjorde många fler observationer under min praktik i Indien och jag är riktigt jäkla nöjd med tiden där. Även om jag blev dåligt behandlad ibland, även om jag såg och hörde fruktansvärda saker (jag såg från rickshawn en man och en kvinna grovt misshandla en person som låg på marken, jag var helt oförmögen att kunna agera i det läget), jag har utstått glåpord och jag har blivit förföljd av en man som inte ville förstå att nej är nej. Jag fick märka på olika sätt att jag var annorlunda från gruppen, att jag inte hörde hemma i kontexten (Indien).

Jag var ensam mesta delen av tiden vilket gjorde att jag inte kunde reflektera lika djupt och ofta som jag hade behövt och jag var ledsen ett par gånger under de här 5 veckorna. Men ändå, ändå är jag så otroligt glad över att jag gjorde det! Jag klarade det ensam och jag klarade allt jag gav mig in i. Resan blev både en fysisk och mental resa. Jag har utvecklats en hel del och jag känner att jag har processer inom mig som startat och som jag hoppas på ska kunna föra mig framåt i min utveckling både som medmänniska och som socionom i framtiden. Det ser jag fram emot, framtiden.

 

Så, om ni får möjlighet att uppleva Indien, detta land av kontraster, färger, dofter, smaker och människor så önskar jag att ni vågar ta chansen! Det är fantastiskt där!! <3 ❤

Femte + sjätte veckan + sista dagarna i Peru – Feliz Navidad

December 19th, 2017

Hej på er!

Nu har jag än en gång slarvat lite med att uppdatera bloggen med jämna mellanrum. Ber om ursäkt för det! Nu tänkte jag iallafall berätta lite om några saker jag har gjort under mina sista 2 ½ veckor i Peru, vilket blir mitt sista inlägg här!

I Alto Cayma har vi haft ganska fullt upp med julförberedelser: bland annat gjorde folket från bostadsområdena två föreställningar som handlade om Kristi födelse (som väntat har denna historia mycket större betydelse inom den peruanska julen än den svenska), och sedan bjöd vi på ett julbord. Jag fick hjälpa till en del med att först filma och ta foton under föreställningarna (som jag sedan skulle skicka till Maria för organisationens del), och sedan hjälpa till med att servera och dela ut mat när det var dags för julbordet. Mycket intressant dag på praktiken var det! 🙂

För ca två veckor sedan var jag på besök på CEM igen, denna gång i förhoppningen att få diskutera lite mer kring verksamheten – och jag var inte besviken. Jag fick svar på min fråga om det finns organisationer som jobbar med utövare av partnervåld, vilket det finns, men inte inom CEM då de fokuserar på den eller de som utsätts för våldet. Jag fick lite information om de avdelningar som finns inom CEM – psykologisk, social och juridisk – och vilket arbete de kan tänkas utföra där. Vi diskuterade även lite skillnader och likheter angående partnervåld i Sverige och Peru, vad det kan vara som orsakar partnervåld, samt fall där det förekommer våld i samkönade relationer. Då HBTQ-frågor inte verkar diskuteras så ofta i Peru så tror jag att det kan vara svårare att hantera dessa fall här, men CEM verkar göra sitt bästa i sitt arbete att vara så inkluderande som möjligt (exempelvis i den sociala utredningen får personen frågan om hen lever med en kvinna eller en man). Jag fick även se några frågeformulär som ska gå igenom personens sociala och psykologiska situation, och vilken/vilka typer av våld hen har utsatts för.

Jag har även varit på besök på Hospital Goyeneche, vilket Maria sagt är det äldsta sjukhuset i Arequipa. Där får jag först kika runt på sjukhuset, först ute och sedan inne. Utomhus fanns en jättestor trädgård, och inomhus fick jag bland annat se sjuksalarna där patienterna låg i sina sängar. Det kändes annorlunda för mig att se hur människorna delade sina sängar i en enda stor sal, lite som i gamla filmer, när man är van vid hur sjukhusen är i Sverige där patienterna vanligtvis har egna rum. På sjukhuset fick jag samtala med en socialassistent, som jobbar med att hjälpa människor med sjukvård när de inte har pengar. Vi pratade en del om SIS (Sistema Integral de Salud, ett system genom vilket man kan ha hälsoförsäkring), om vad det täcker och om hur det fungerar med denna försäkring. Socialassistenten berättade lite om några av de program de har inom SIS och vilka som ska prioriteras i dessa akuta fall av sjukvård. Det kan exempelvis vara människor som har funktionsnedsättningar, som är gravida, eller som har sjukdomar som cancer, tuberkulos eller HIV. Vi diskuterade även här lite av skillnaderna mellan sjukvården i de två länderna. När det mesta av sjukvården i Sverige på ett eller annat sätt går genom staten kan det vara svårt att förstå hur sjukvård kan vara så dyr här i Peru och varför inte staten täcker det, men som med mycket annat är det en ekonomisk fråga.

Förrförra helgen åkte jag även på minisemester till staden Cusco! Här blev det guidade turer av lite olika sevärdheter i och omkring Cusco: första dagen av själva staden och lite utanför. Andra dagen blev det resa med tåg till Machu Picchu! Resan dit och hem var  lång (ca 3-4 timmar dit och lika långt tillbaka), men så vacker och så värd det då jag väntat hur länge som helst på att få komma till Machu Picchu, och det var precis lika häftigt som jag hoppats att det skulle vara. Tredje dagen blev det en tur i Sacred Valley, vi stannade till på några ställen där vi fick klättra runt och kika. Mycket konditionsträning blev det denna dag!

I helgen har jag varit på ett par julfiranden – först ett med Marias arbete i Cayma, sedan ett privat med några vänner till henne. Jag har även ätit gott med familjen för att ta avsked inför att jag snart ska hem.

Imorgon ska jag till praktiken en sista gång innan jag ska börja min resa tillbaka hem till Sverige sent på eftermiddagen. På ett sätt känns det lite ledsamt att åka härifrån när jag haft det så bra här (plus att jag kommer sakna värmen här), men det känns skönt att få komma hem till min familj och vänner efter så lång tid. Hade det inte varit för att det snart är jul och nyår hade jag gärna stannat i Peru en eller två veckor till, för det finns så mycket kvar här som jag vill se! Jag kommer helt klart åka till Peru minst en gång till 😉

Även fast det är med blandade känslor jag åker hem så vet jag att de främst är positiva. På så många sätt och vis har jag haft en fantastisk tid i Peru: jag har sett massor av fina platser, gjort massor av roliga saker, träffat massor av trevliga människor, fått insyn i ett nytt land med all dess kultur – men först och främst har jag sett och lärt mig massor som kommer vara till hjälp för mig i mitt framtida arbete som socionom! Det har varit så intressant att se hur det sociala arbetet kan se ut här – både i Cayma såväl som i andra organisationer – och hur mycket det kan skilja sig från arbetet i Sverige, men på ett annat sätt vara likt.

Tack så mycket för mig! Hoppas ni har tyckt om att läsa om min vistelse i Peru 🙂

Till er som funderar på att praktisera utomlands kan jag definitivt rekommendera er att göra det om ni kan! Det är verkligen värt det 🙂

Nedan kommer lite bilder!

Abrazos,

//Sofie

 

Plaza de Armas i Cusco

 

På tur utanför staden

 

Vi fick chans att ta det klassiska fotot på Machu Picchu!

 

På en hög kulle i Pisac, en plats i Sacred Valley

 

I Ollantaytambo fick vi klättra riktigt högt upp….

 

En dag på praktiken hölls det utställning för de saker som kvinnorna i grupperna har stickat! Man kunde även köpa t ex handgjorda vykort.

 

Inuti en av korridorerna på Hospital Goyeneche

 

Efter en av två föreställningar om Kristi födelse!

 

Julbord!

 

Avskedsmiddag med familjen (Maria, hennes man Henry, deras son Diego och dotter Roxana)!

Saheli Sangh

December 18th, 2017

Hej kompisar!

 

Det har tagit mig ett tag att landa i allt vad Saheli Sangh innebar. Men jag tänkte berätta lite om mitt besök där också.

Saheli är en NGO som riktar sig till prostituerade i Pune stad. Kontoret ligger på en parallellgata till Red Light Area (RLA). De flesta socialarbetarna där pratade inte så bra engelska. Teja och Mandakini pratade dock bra engelska och Mandakini var den som berätta för mig om deras arbete. Båda jobbade mest administrativt nu för tiden. De berättade att Saheli Sangh startade arbetet 1991 och blev den del i Saheli Sangh 1998. RLA ligger i en mycket gammal del av Pune och innehar historiska minnesplatser. Husen är dessutom mycket gamla och vissa av dem är tyvärr fallfärdiga trots att många bor där, både frivilligt eller för att de inte har någon annanstans att ta vägen.
Det rör sig mellan 5-6000 prostituerade i RLA och det är ca 3000 av dessa som bor och lever där. Många poliser rör sig i området men tyvärr är de korrupta vilket kan göra livet ännu svårare för de prostituerade. Många politiker och andra högt uppsatta personer med makt kommer till RLA och utnyttjar kvinnorna där, arbetarna på Saheli kan dessvärre inte göra något åt det.

Däremot vad de gör på Saheli är: de har projekt igång för att främja sexuell hälsa genom att sprida information, möta de prostituerade och ge dem ex. länkar att titta på videos om kondomer, femidomer osv. Nu för tiden är de flesta medvetna om HIV och AIDS men informationen får inte sluta komma till sexarbetarna då det är avgörande för liv eller död för dem. Bromsmediciner kan de få gratis från the goverment, dock måste de registrera sig först för detta.

De lagar även mat till 45 personer om dagen, så de som vill och behöver ha mat just den dagen kan komma till Sahelis lokaler och få simpel mat för dagen.

Saheli har även dagcenter för de yngre barnen. De tar emot barn mellan 1,5 år till 6 år.

De utbildar kvinnorna på olika sätt. En del får lära sig att laga mat, en del att sy, kunskaper som kan vara grunden för ett nytt yrke i framtiden om de kommer ur prostitutionens klor.
Saheli lär även kvinnorna att läsa och skriva! Det är helt ofattbart att det är merparten människor i området som inte kan läsa eller skriva, men tack vare Saheli-organisationen så har många fått lära sig detta om de har önskemål om detta.

Saheli jobbar för att avkriminalisera prostitution helt och hållet. Lagen (I T P Act, Immoral Trafficking Prevention act) säger att det är olagligt att upprätthålla en bordell, att sälja sex på gatan, att försörja sig på sexarbete…osv. Det är helt enkelt en extremt svår situation för många av de prostituerade. Speciellt svårt blir det för de som blivit kidnappade och sålda till en (olaglig) bordell och måste sälja sina kroppar för att ha tak över huvudet i en stad/ett land de inte känner bland främmande människor de inte känner… Det här gör min så brutalt ledsen i djupet av mitt hjärta. När jag senare ska få rundtur i Red Light Area så har jag allt detta i huvudet.

Rundturen tog över en timme. Dels för området är stort och dels för att det var så många som ville prata med mig. Kvinnorna från Saheli-organisationen pratade dessvärre ingen engelska, det enda vi hade kommit överens om vad att om nånting skulle gå snett så hade jag godkänt att kvinnorna fick lov att ta tag i min arm, kroka i varandras armar så att säga, och gå iväg med mig bestämt. Så jag var väldigt nervös samtidigt som jag var väldigt nyfiken inför rundan vi skulle gå.

Jag märker direkt att det inte är i ett vanligt kvarter med hus och balkonger på båda sidor av vägen. Här kantas trottoarerna av övervägande del kvinnor. Många är kraftigt sminkade och vitmålade i ansiktet. Jag får en tanke om geisha-sminkning men inser att detta har med kast och klass att göra, ju vitare du är desto finare anses du vara, desto vackrare betraktas du. Jag blir genast medveten om min egen vita hud och försöker dra min dupatta omkring mig lite bättre. Kvinnorna tittar mer nyfiket och förvånat på mig än männen. Sexarbetarna är vana vid att träffa de två jag går tillsammans med från Saheli, men de vet ju inte vem jag är. Så de som kan engelska frågar direkt vem jag är och blir nöjda med svaret socialarbetarna ger dem på marathi.
Männen däremot tittar skeptiskt på mig, vissa med avsmak andra med lust. Jag känner mig olustig till mods av att bli bedömd på detta sätt. Vid flera tillfällen under hela rundan vi gick kommer män fram och frågar socialarbetarna om saker om mig. Jag vill inte veta exakt vad de frågar men jag antar att de frågar var jag kommer ifrån och om jag är till salu. De som drar fram plånboken gissar jag detta på iaf om.

Jag får ett trevligt bemötande av nästan alla kvinnor och de blir glada och fnissiga när jag ofrågar vad de heter och var de kommer ifrån. De vågar inte prata engelska och blir generade och skrattiga. Jag säger att jag bara kan säga höger och vänster på hindi och då skrattar de ännu mer. Många av dem är förundrade över mitt hår och ger mig beröm, några vill känna på det. Det får de göra.

Det är strängt förbjudet att fotografera i området så det är anledningen till att det inte finns några bilder av rundan i bloggen heller. Och det går ju snabbt räkna ut varför det är förbjudet…

Vi går även in på en gata för transgender prostituerade. Tyvärr börjar deras gata med en allmän pissoar… Men jag antar att det finns en anledning till detta också och har sina fördelar för somliga torskar som inte vill bli sedda tillsammans med en transkvinna, det anses fortfarande inte som något naturligt eller allmänt accepterat i Indien med transpersoner. Stigmatiseringen blir enorm för dessa kvinnor då de dels är trans och dels prostituerade. De stöts ut från samhället för att de fötts i en kropp med fel hormoner, andra kromosomer och samhället anser att de är perverterade och inte duger annat till än som sexarbetare. Och det blir dubbelbestraffning då de faktiskt är prostituerade, helt ologiskt för mig men det är så samhället verkar fungera…

På denna gatan är sexarbetarna precis lika trevliga dock pratar fler engelska och fler vågar fråga mig fler saker. Dock kan jag inte låta bli att tänka tanken att det nog är så här de pratar med torskarna när frågorna kommer i exakt samma ordning, klunga efter klunga med kvinnor vi möter under rundan; “Vad heter du?”, “Var kommer du ifrån?”, “Är du gift?”, “Har du pojkvän?” …

Jag har med mig svenskt godis, polkagrisar med smak av smörkola som jag bjuder alla på. Det blir uppskattat och många blir glada av den lilla gesten. I mitt huvud känns det bra att kunna ge något utan baktanke och som blir uppenbart så när kvinnorna jag möter vet att jag inte är där för att köpa något av dem eller för att snoka i deras liv. Jag passerar bara tillsammans med ett par socialarbetare som kollar läget med folk och bjuder på en karamell i förbifarten. Det kanske är en naiv tanke, men sån är jag. Och allas glada leenden gjorde att mitt hjärta blev lite lättare efter allt det tunga som jag fått veta på förmiddagen.

Efter rundan tar vi sen lunch och efteråt får jag tid med Teja. Hon har jobbat på Saheli Sangh i 22 år, en luttrad kvinna som vet vart skåpet ska stå. Hon berättar om många jobbiga, svåra aspekter i arbetet. Hon berättar om barn som blir kidnappade och faller offer för trafficking. Jag berättar att just när vi pratar så pågår Musikhjälpen i Sverige, med ändamålet “Barn är inte till salu” mot traffikcing och sexarbete hos barn, vilket Teju blev glad över.
Hon berättar om gånger under sin tid på Saheli då hon velat ge upp hoppet om allt, när jobbet varit för tungt. Hon berättar om tillslag mot trafficking-ligor där de upptäckt 12-15 barn instoppade i ett litet utrymme i väntan på att bli vidaresålda. Teju berättar att det känns ibland hopplöst att jobba mot ett korrumperat polisväsen som styrs av ännu fler korrupta politiker. Hon berättar om det värsta som hänt henne i hennes karriär inom socialt arbete med sexarbetare… När hon för 20 år sedan, var väldigt ny fortfarande på Saheli och inom yrket, så bevittnade hon ett spädbarns död. Inte bara bevittnade, hon höll i sina armar en 6 månaders bebis som dog på grund av skadorna från våldtäkter som den lilla bebisen utstått!!! HUR I HELA VÄRLDEN KAN DETTA VARA SANT?! tänker jag. Teja och jag blir efter den minnesbilden tysta en stund med tårar som rinner för våra kinder. Hennes berättelse har tagit mig rätt hårt och det är anledningen till att jag inte skrivit om Saheli fören nu. Hennes erfarenheter var nyttiga men otroligt jobbiga för mig att höra. Jag kunde inte tro mina öron… Men det är verkligheten. Män kommer och säljer sin unga döttrar till bordellerna där flickorna sedan växer upp och tvingas tjäna pengar som dels går till bordellägaren och dels hem till familjen som väntar på hennes inkomst. Hon själv får knappt något någon gång, trots att det är hon som tvingas utstå allt vad sexarbete innebär.

 

Det är många hårda människor i det här området och jag märker att det är svårt att prata med dem av den enkla anledningen att de är misstänksamma mot mig. Så en liten karamell gjorde så mycket i det där mötet oss emellan där i Red Light Area i Pune i december…

De sista dagarna av vår praktik är här!

December 15th, 2017

DAG 18

På onsdagen hade vi ett studiebesök på Blue Dragon Children’s Foundation som öppnades 2002. Blue Dragon ingår i samma stora organisation som Blossom House och vi var därför extra nyfikna på att se även denna delen av organisationen, med likheter och skillnader. Kvinnan som möter oss berättar att Blue dragons syfte är att ge exceptionell hjälp till barn och familjer i kris. De vill ge barnen bättre förutsättningar och hitta långsiktiga lösningar och eftersom alla barn har olika mål i livet så försöker Blue dragon personalen att göra individuella planer för varje barn.

Organisationen arbetar även med Human Trafficking och är den enda organisationen i hela Vietnam som anordnar räddningsuppdrag då de åker till olika länder och räddar kvinnor som hamnat inom human trafficking.

Vi får höra om flera berättelser om barn och kvinnor som befunnit sig i kris men även solskenshistorier då det har gått bra för dem tack vare organisationens hjälp. Vi blir mäkta imponerade över organisationens arbete går därifrån glada över att vi fått chansen att höra om arbetet som just de gör.

 

Härlig vägg med ungdomarnas handavtryck och namn!

 

 

DAG 19

Under torsdagen åkte jag (Nathalie) och Saara till ett autismcenter för att se hur Michelle och Sajas praktikplats hade sett ut under de veckorna som vi befunnit oss på Blossom House. Sara hade tyvärr blivit sjuk så det var därför inte hon kunde följa med. Det var härligt att möta alla barnen på autismcentret och intressant att se hur deras arbete såg ut med barnen. Vi fick sitta bredvid när några av barnen hade individuella ”privatlektioner” och Saara passade på att lära sig ett och annat ord hon med!

 

 

 

 

DAG 20

Vi avslutade vår praktiktid med ett studiebesök på Hagar. Hagar startades upp 2009 i Vietnam och arbetar med kvinnor och barn som har blivit utsatta för slaveri, human trafficking eller någon form av misshandel. Hagar arbetar med de behov som finns och erbjuder ett stort utbud av individuella lösningar och olika former av vård. De erbjuder bland annat ett säkert ställe att bo på, rådgivning, lagligt stöd, utbildning och ekonomiskt stöd. Hagar vill inte bara erbjuda ett stöd till att överleva utan även ett stöd som ger möjlighet till att blomstra och utvecklas som människa. Vi får även här höra hemska berättelser om både kvinnor och barn som farit illa men också solskenshistorier där det har gått bra även för dessa människor med hjälp av Hagars arbete.

Dessa avslutande studiebesöken hjälpte oss att knyta ihop säcken av vår Vietnamsresa. Vi hade under tidigare veckor haft föreläsningar om ämnena vi fick veta mer om dessa dagarna men vi fick även svar på alla de frågor vi hade till dessa organisationerna. Arbete med barn och human trafficking är områden som vi alla tre är väldigt intresserade av att höra hur arbetet går till.

 

Efter fredagens studiebesök åkte jag (Nathalie) och Saara (Sara var tyvärr fortfarande sjuk) vidare till Blossom House för att hämta våra utlåtanden. När vi kom dit skulle socialarbetaren precis åka och hämta hem de yngre barnen från skolan och vi passade på att fråga om vi inte kunde åka med och säga hejdå till dem en sista gång. Vi åkte med moped runt till olika skolor och hämtade upp de yngre barnen. Vid sista skolan stannade vi till och lekte en stund med dem innan vi sa hejdå en sista gång. Det var ett jobbigt farväl men vi var mycket glada över att vi tog oss tiden till att göra det!

 

 

Med vänliga hälsningar,

Nathalie Persson!