4 december

December 7th, 2018

Idag gick vi upp tidigt trots att vi inte hade någon aktivitet med skolan förens kl 14. Detta eftersom vi besökte Ho Chi Minhs mausoleum. Vi har försökt kolla på honom tidigare men fick veta att de bara har öppet 3h om dagen på morgonen… När vi kom dit mötes vi av en dunderkö av kulturdreglande turister. Kön in gick ändå snabbt eftersom alla var tvungna att gå två & två, aldrig stanna eller lämna kön, det såg de beväpnade vakterna till. Inne i mausoleet låg Ho chi Minhs balsamerade kropp vaktad av 4 beväpnade vakter. Den såg något overklig ut och hela känslan av stället kan beskrivas som extremt patriotiskt.

 

Eftersom vi inte var intresserade (pågrund av värmen) att kolla in museeumet som kostade extra, vilket också var den ända vägen tillbaka till ingången där några av oss lämna sina väskor????? fick vi gå runt hela områden för att komma tillbaka. Jag orkade inte gå och tog en grab-moppe tillbaks. Jag hann äta en Pho ga innan de andra kom fram ;P

 

 

På eftermiddagen besökte vi Blue dragon. En non-goverment organisation som hjälper utsatta barn. Bland annat gatubarn, barn med funktionsnedsättningar och barn som utsatts för trafficing. Detta besöket var mycket lärorikt och det var kul att se en organisation som går så bra utan statens stöd. Blue dragon hade även ett eget fotbollslag som de använder som en möjlighet för många barn att lära känna andra barn och en fot in. Det är en väldigt kreativ organisation som arbetar på många sätt för att hjälpa så många som möjligt 🙂

 

Vi fick en god insikt i hur de arbetar och den fruktansvärda verkligheten för många barn i Vietnam som utsätts för bland annat människohandel, misshandel, sexuella övergrepp, drogmissbruk. Vi fick även en bild av hur barn används i gängkriminalitet vilket förändrade min syn på många av de olika grupper vi möter till vardags på Vietnams gator.

/Jonathan

29 november – 1 december

December 7th, 2018

Hej!

Vi har varit inaktiva på bloggen det senaste, ska göra vårat bästa för att återberätta vad vi gjort.

Den 29:e hade vi lektion med en av våra lärare på universitetet här i Vietnam. Vi ska bespara er detaljerna, men det var  en väldigt lärorik lektion då hen gav oss en väldigt öppen och ärlig bild hur det sociala arbetet ser ut i Vietnam samt vilka svårigheter som landet har att möta. Läraren, som spenderat flera år i USA, berättade för oss att det sociala arbetet i Vietnam har många brister. Det var egentligen första gången en vietnames kritiserade Vietnam inför oss.

Jag tror att vi alla gick ifrån lektionen med en eftertänksamhet och med insikten att vi befinner oss i ett land där yttrandefriheten är väldigt åtstramad.

Dagen efter åkte vi på ett studiebesök till ett “Disability Care Center”. Trots att det var en del språkliga svårigheter förstod vi att det var ett gift par som hade öppnat ett center för personer med funktionshinder på deras gård. När vi kom dit satt det barn, ungdomar och kvinnor som gjorde små askar som de sedan skulle sälja för att få in pengar. De som bor där bor i ganska små rum, där de ofta får dela säng med en person de inte känner till. Där arbetade man verkligen med det man har!

 

Boende på centret

Sy-rum för boende

Centret låg i en förort i södra Hanoi.

Boendena har även möjlighet att lära sig datorkunskaper

/Fredrik

 

Den 30:e november kom även min bror som bor i Japan till Hanoi för att träffa mig… eller ah för att det var en win-win situation han ville åka till Vietnam och jag var i Vietnam= perfekt 🙂 Även min brors flickvän skulle med så det var roligt att träffa henne också. Min bror och jag hade inte träffats på två år så det var lite pirrigt, men det gick fint. Min bror, hans flickvän, jag, Fredrik och Jonathan gick och åt på en traditionell vietnamesisk restaurang. Efteråt gick vi en sväng till gamla stan innan vi bestämde oss för att runda av kvällen.

 

 

Den 1 december hade vi bestämt oss för att inviga våra nyinköpta kläder från marknaden här i Old Quarter Hanoi. Med matchande outfits lämnade vi lägenheten för att besöka Hanoi Hilton. Vilket Alina kommer att fortsätta skriva om. Senare den dagen tog jag även med Marcus och hans tjej till ägg kaféet som Jonathan tidigare skrivit om.

 

 

 

Ciao! /Rebecca

 

Lite om Hoa Lo fängelset eller Hanoi Hilton, som amerikanska soldater nämnde det. Hanoi Hilton användes av franska kolonister för att fängsla politiska aktivister som ville avskeda kolonisterna från området. Kommunistiska aktivister fängslades också där. Under Vietnamkriget var det amerikanska soldater som fängslades av vietnameser. Oavsett nationalitet eller politiska preferenser, torterades alla fångar i Hanoi Hilton, som har nu rekonstruerats och blivit museum.

Viktigt att läsa lite opartisk information innan man besöker fängelset, eftersom historian som man läser i museet är stark påverkad. Det finns mycket propaganda som stödjer det kommunistiska partiet. Enligt informationen som vi har fått där, behandlades amerikanska soldater lika väl som på hotell medan de var fångar i Hanoi Hilton. De hade tillräckligt med mat, vård, hygien och fysiska aktiviteter, tack vare det kommunistiska omtänksamhet 🙂 Däremot, om man läser om amerikanska soldaternas historier från en opartisk källa, så far man en hel annan bild om soldaternas erfarenheter i fängelset.

Lite funderande över hur lätt kan sanningen vridas beroende på vem som berättar historian, gick vi ut från museet, samt genom souvenirbutiken på vår väg ut. Där välkomnades turisterna av någon med ett stort leende. Ho Chi Min, det vill säga 🙂 Överallt fanns det böcker, kylskåpsmagneter och kort med honom. Vem säger att Ho Chi Min inte lever längre? / Alina

 

Efter Hanoi Hilton besökte vi ett buddhistiskt tempel för att få lite “positiv vibe”. Templet Tran Guoc är den äldsta i staden, den byggdes för 1500 år sedan. Det är en liten oas av lugn och ro i mitten av den högljudda Hanoi, omgiven av vatten och växter. Vi märkte alla blommor, frukter och rökelsepinnar som man ger till templet för att få välsignelse för sig själv och för sina nära och kära. Precis när vi var där, började en liten bön ceremoni. En av templets munkar sjöng en mantra och använde en metallskål för att skapa rytmiska ljud under sin bön. Även om man inte var religiös, fick man sinnesro medan man var där. Helt fantastiskt att det kan vara så lugnt i templet, medan tiotals bilar tutar bara en kilometer bort därifrån 🙂 / Alina

Vietnam tvåtusenarton

December 7th, 2018

Dag 11

Idag var det min (Rebeccas) födelsedag, mina klasskamrater hade verkligen gått in för att fira mig. Jag fick tända ljus, frukost, blommor och presenter på sängen när jag vaknade. Guldvärt. Var lite svårt att ta sig upp ur sängen efter det men vi skulle iväg till en “School of Autism” som de kallar det här i Vietnam. De finns på Facebook om man söker på: @daytretuky.vn. Definitionen autism används här i Vietnam som ett samlingsord för alla barn med någon typ av funktionshinder. Jag kommer inte att gå in mer på det just nu.

 

Efter besöket fick jag ytterligare en överraskning från studenterna på Thang Long University, de hade köpt en tårta och ljus som jag fick tillsammans med skönsång. Det var väldigt kul att de hade tänkt på mig. På kvällen gick vi ut och åt på en restaurang. Vi avslutade kvällen på en rooftopbar hela 65 våningar upp. Det var en bra dag och när vi kom hem la jag mig med en go känsla i kroppen.

 

 

Tack o hej !/Rebecca

Dag 10

På dag tio var vi och besökte Hanois etnologiska museum.

 

/Rebecca

Dag 9

Idag åkte vi till Kvinnomuseet, som har ständiga och temporära utställningar. De täcker kvinnoproblematik, samt kvinnors historia och sätt att leva i Vietnam. Vi fick veta mer om bl.a. kvinnors deltagning i Vietnamkriget, där de stred mot USA både som soldater och som sköterskor, om deras traditionella kläder under olika högtider, om hur de arbetar på landet inom jordbruk,  samt om olika ritualer som används under barnens födelse för att skydda mamman och barnet mot onda andar.

Kanske den mest imponerande utställning var dock den om våld i nära relationer, ett viktigt ämne i Vietnam. Utställningen hette ”Behind closed doors” och organiserades av en ideell organisation som hjälper utsatta kvinnor och barn. Den innehöll bl.a. berättelser från kvinnor som hade fått stöd från organisationen. Texterna organiserades på olika kategorier: sexuellt våld, fysiskt och psykiskt våld, äktenskapsbrott, hedersrelaterat våld m.m. Det var inte lätt att läsa allt det här, utställningen väckte starka känslor. Det blev tydligt att våldet är likadant oavsett landet. Kvinnor av alla åldrar och status påverkas av våld och oftast händer detta ”behind closed doors”.

Medan jag gick därifrån, önskade jag att dessa kvinnor skulle förstå hur starka och modiga de är för att stå emot det här. / Alina

 

Jag, Fredrik och Jonathan bestämde oss för att stanna i stan medan Bella och Alina åkte hemåt. Vi gick till ett ställe där man kunde prova olika lokala ölsorter. Det var bra service och roligt att få testa olika sorter. Min favorit var en öl som smakade passionsfrukt. Fredrik och Jonathan gillade en öl som hade en stark smak av mörk choklad. Efter att vi provat öl gick vi till ett ställe som har har bordspel och satt och spelade i någon timma innan vi begav oss hemåt. Personerna som jobbade på stället med bordspel var duktiga på engelska och det kändes som att de inte hade gjort något annat än att spela spel 🙂 /Rebecca

 

 

Dag 7, 8

Under helgen upptäckte vi lite av Halong Bay. På lördag åkte vi båt och kollade en hel del fina kalkstensöar som är del av UNESCO arv. De ser ut som små berg som kommer ut från havet, täckta av växter. Verkligen fint område, där man kan också besöka olika grottor eller paddla kajak. Vietnamesiska människor är stolta över sin arv och de har även tryckt öarna på sina 200.000 dong sedel.

På båten träffade jag flera människor som kom från Malaysia och Filippinerna för att delta i ett internationellt maraton som organiseras varje år här – Halong Bay Heritage Marathon. De var riktigt taggade inför löpningen och en del hade redan deltagit under de tidigare åren med. De berättade att tävlingen är en av största i Vietnam och att människor kommer från hela Asien för att delta. Även barn får springa – deras maraton är 5 km lång, medan vuxnas varierar mellan 5 och 42 km. Imponerande, med tanke på det varma vädret och på luftens ökade fuktighet. / Alina

Dag 6

Idag träffades vi en del av personalen från socialtjänst departementet (vid Arbete, Invalider och Sociala Frågor ministeriet), där vi pratade om socialt arbete i Vietnam. Regeringen samarbetar ofta med nationella och internationella ideella organisationer, samt med privata organisationer. Socialtjänsten innebär arbete med äldre, barn, personer med funktionsvariationer, samt med prostitution, trafficking och våld i nära relationer. Den jobbar med att utveckla socialt arbete i samhälle, eftersom ämnet som profession är väldigt nytt och många människor inte förstår vad socialt arbete innebär. Tidigare var socialt arbete samma sak som välgörenhet, men för ungefär tio år sedan blev det en profession. Det var intressant att prata med personalen, vi hade många frågor om hur man jobbar med olika typer av problematik. Autism verkar vara en generell uttryck för att nämna alla utvecklingsstörningar, såsom vi har förstått. Centern jobbar med barn som drabbas av autism. Rummet där personalen jobbar med barnen kan ses i bilderna/ Alina

 

Idag provade jag, Fredrik, för första gången att åka moped i Hanoi (säg inget till mamma) Då vi är fem brukar vi ta två bilar när vi ska iväg, men idag fick jag ett infall och beställde en moped. Det var en häftig upplevelse, man får bara slappna av och lita på sin chaufför. Man förstår varför de flesta vietnameser bär munskydd när de åker moped, man sväljer en hel del avgaser i trafiken annars. Hur som helst så kom jag fram i tid samtidigt som de andra hel och behållen!

 

Sedan bestämde vi oss för att äta lite gatumat. Vi försökte hitta en plats som skulle passa, men efter flera försök blev vi för hungriga. Till slut valde vi en random plats och det blev kyckling och ris. Det smakade ganska gott, men det fanns mycket fett i maten. En del av oss åt inte alls, medan jag (Alina) blev lite sjuk i magen hela dagen. Däremot var Jonte helt nöjd med maten 🙂 Vi märkte att, när det gäller gatumat, you win some, you lose some. Vissa platser har riktig god mat, medan med vissa andra får vi helt enkelt chansa på 😊. Däremot man vet inte tills man provar.

 

Framåt kvällen hade jag bestämt mig för att klippa håret, så jag, Jonathan och Fredrik gick iväg till en frisörsalong några gator bort.  Jag hade funderat på att klippa mig redan i Sverige men valde att avvakta eftersom att jag tänkte att det skulle vara billigare i Vietnam och det stämde, det kostade ca 75kr att klippa sig här. Jag blev jätte nöjd med resultatet. Efter att jag var klar där gick vi till ett gym som också ligger nära där vi bor och tränade i ca en timma. Det känns skönt att komma igång med träning här eftersom att det är mycket intryck och nya möten så träningen blir lite som terapi. Gymmet var utrustat med liknande som vi har i Sverige, men det verkade inte vara några gympass. Det kostade ungefär 20kr för att träna där en omgång vilket är 50.000 i vnd. /Rebecca

 

Bella kom med en bra plan: att prova lite massage. Mai Anh rekommenderade oss (Alina och Bella) en plats relativt nära vår lägenhet. När vi gick dit, fick vi veta att en timme av massage för hela kroppen kostar ungefär 80 kr, så det var bara att passa på. Vi fick varmt te och varma kuddar att sätta under huvudet, speciella kläder, TV i rummet, alltså hela kalaset för att man ska kunna avkopplas på riktigt. Tjejerna som jobbar där har magiska fingrar, de masserar även fingrarna, ögonbrynen och skalpen, så man känner sig som en nyfödd efter en timme där. Tyvärr blev det lite konstigt till slut på grund av språk och missuppfattningar. Vi både lämnade stor dricks, men det verkade inte räcka (eller så tolkade vi personalens reaktioner 🙂 ). Vi visste inte riktigt heller om dricksen hamnade till personalen eller till deras chef. Lite otydligt, men kanske vi får veta mer nästa gång vi går dit. / Alina

Dag 5

På morgonen kom Mai Anh och Miu hos oss och vi lagade vietnamesisk mat tillsammans. Det blev färska, samt krispiga, friterade vårrullar med fisksås, grönsaker och många kryddor. Vi fick rensa en hel del vitlök och vi rullade ingredienserna i rispapper, såsom man gör med kåldolmar. Det var skoj att fixa det tillsammans och det smakade riktigt gott, dessutom var det jättebilligt att laga hemma. Sju personer fick äta med 80 kr! / Alina

Efter måltiden åkte vi till skolan för att vara med på vad de kallar för “Teachers day”. Det är tydligen en av Vietnams största högtid, den är till för att hylla alla lärare. När vi kom dit fick vi sätta oss i en stor mörk aula bland alla lärare. Dock så somnade jag efter en stund.. det var svårt att hänga med och de pratade bara vietnamesiska. De hade studenter som sjöng och det delades ut blommor kors och tvärs. Vi stannade i ungefär en timma sedan åkte vi med en av studenterna in till Old Quarter /Reebok

Mew rekomenderade att vi skulle prova egg coffee och skickade oss till en andres i Old town. Vi stod vilsna på adressen tills frågade någon som såg ut att ha koll, hen pekade in i en väskaffär. Förvirrade gick vi in i väskaffären och genom en bakdörr längst in hittade vi en trappuppgång som senast var dammsugen förre Kristus var född. Mycket riktigt hittade vi ett litet kafé Trots deras annorlunda marknadsföring köpte vi en egg coffee var. Den var sensationell, vad gemene man skulle kalla för “utöver det vanliga”. (Bella gjorde som Per och sa “Det här bra”) För den ynka summan av 5kr fick vi en smakupplevelse och konst. winwin typ.

 

 

Efter att vi druckit kaffe gick vi till ett gatukök som Mju rekommenderade. Det vi åt hette Ghao Ga och är en slät risgrynsgröt med kyckling. Smaken var förvånansvärt helt okej, konsistensen något annat… Men då vi inte hade ätit på jättelänge gick gröten ner.

 

Sedan var det dags för lite nattliv. Vi hittade en bar där man kunde titta på fotboll matchen mellan Vietnam och Myanmar (Asian Cup). Fotboll är en stor grej i Vietnam, i synnerhet när det gäller Asian Cup. Detta kunde man lätt märka när laget missade någon chans att göra mål: en kör av “Aaaahhh!!” och “Ooooo!!” hördes från varje pub som hade en TV där man kunde följa matchen. Miu förklarade till oss att, om Vietnams lag skulle vinna, skulle gatorna fyllas med firande fotboll fans. Det blev tyvärr ingen sådan spektakel, eftersom det var 0-0 till slut. Men vi skaffade vår egen match och spektakel, så att säga, eftersom baren där vi var hade sin egen fotbollsspel. Jag (Alina) och Becca passade på och spelade några spännande matcher.  Sedan hängde Jonte och Fredrik med, så vi spelade två mot två. Vi hade många bollar i luften, bokstavligen sagt, eftersom det var en match på liv och död 😀 /Alina 

 

Dag 4:

Tja tja bloggen, Jonteboi here!

Idag var första dagen i skolan:) Tydligen var vi fortfarande jet-laggade och jag lyckades få hela två timmars sömn i natt. stabilt. Pigg o glau blev de taxi till universitetet i en trafik med lite luddiga trafikregler. Vilsna i universitetet blev vi hittade av Maja som visade vägen till våning 6. I den minst sagt osvenska hissen åkte vi med 10 ish andra studenter. Becca gjorde tabben och gick in i klassrummet med skor på sig.. enligt blickarna hon fick ska man inte göra det =D.

Efter en föreläsning om socialt arbete i Vietnam fick vi en rundvandring på universitetet av några andra studenter. Vi fick även med oss två killar som gick efter och fotade oss en gång i minuten. Oklart om det också var studenter eller folk som hört talas om Fredriks armar. Under rundvandringen var blev det tydligt att vi stod ut i mängden för alla kollade på oss. Efter vi sätt universitetet åt vi på den “dyrare” restaurangen på universitetet (en måltid kostade ca 15 kr) och snackade med de andra studenterna som i övrigt var väldigt intresserade av vilka vi var 🙂 Vi lärde känna de andra lite och samlade på oss lite tips innan vi tog en grab (Vietnams uber) hem till lägenheten där vi softar nu och väntar in kvällens aktiviteter.

Tạm biệt

Jag (Rebecca) fick skjuts av en student på Thang long university då vi inte fick plats i en bil, haha skräckblandad förtjusning i den här sortens trafik.


 

Xin chào från mig (Alina) med! Inte så mycket kvar att lägga till, vill bara tacka lärarna och studenterna som vi träffade idag för deras tålamod, samt för det lokala teet som de har kokat till oss 🙂 Under vår första föreläsning pratade vi om socialt arbete i Vietnam – en kort historia, samt aktuell situation. Det sociala arbetets lag infördes i Vietnam för åtta år sedan, vilket gör att socialt arbete som profession är väldigt nytt här. Det är både regeringen och ideella organisationer som utför socialt arbete för äldre, barn, personer med funktionsnedsättningar, utsatta kvinnor m.m. Man jobbar mycket tillsammans – statliga tjänster med ideella tjänster. En annan specifik aspekt är att man också utför socialt arbete i sjukhusen, vid speciella departement här. Vi kommer att lära oss mer om detta under ett besök som vi ska göra till ett sjukhus i Hanoi under de kommande veckorna.

Tills dess, lägger vi några bilder från Thang Long universitetets bibliotek och studierum, som vi besökte tillsammans med en del av våra vietnamesiska kollegor idag.  Hej så länge! / Alina

 

 

God kväll! Hälsningar från ett skönt och svalt rum!
Det mesta av dagen är redan sagt men här är vad vi gjort under kvällen.
Som sagt så var vi ute och testade Hanoi’s streat food (gatumat), vi tänkte testa ett ställe som hade stekt ris och diverse grönsaker men det såg inte så hygieniskt ut inne i den lilla “restaturangen” som snarare var ett hål i väggen! Vi gick snabbt vidare och hittade ett ställe där de tillagade nudelsoppan Poh som vi alla är så förtjusta i. Precis när vi hade satt oss insåg Alina att hennes telefon var försvunnen! Vi försökte ringa till den men den hördes inte, vi bestämde oss för att äta upp vår mat och leta efter mobilen efteråt. Rebecca hade en liten incident med chilin men verkar återhämta sig snabbt då hon verkar gilla stark mat! Och Fredrik var så hungrig att han tog två portioner ~ som sagt vi är alla väldigt förtjusta i den här soppan! – det är något som alla borde prova när de är i Vietnam 🙂

 

 

Efter maten gick vi och handlade lite i mataffären som ligger en liten bit bort och vände sedan hemåt tillsammans. Jag och grabbarna stannade till på Highlands-cofee som ligger alldeles intill vårt boende. Till saken hör att i Vietnam gör de väldigt starkt kaffe som de sedan sötar med kondenserad mjölk, mumms för oss svenskar som är beroende av kaffe!
När vi kom hem hade Alina hittat sin mobil, hon hade tur! Den var inte stulen! Bara kvarglömd hemma!
Kvällen fortsatte i lägenheten med en del kortspel, godis och skratt, lite oklart om jag eller Alina vann, men men!

Nu tar vi det lugnt och laddar batterierna för att vara med på international Teacher’s day som äger rum på universitet imorgon eftermiddag. Vi har hört oss för med de andra studenterna och vi har bestämt oss för att ta med svenskt godis och köpa blommor för att ge till våra lärare. Vi får se om det uppskattas av lärarna! – Studenterna verkade gilla djungelvrål iallafall, de tyckte att det var lite konstigt med salt på godis!
Godnatt och dröm sött! 🙂
Kram / Bella

Dag 3:

Boendet är en lägenhet hyrd via Airbnb och är belägen i centrala Hanoi. Vi är väldigt nöjda med lägenheten, förutom att AC:n inte fungerade första natten, vilket våran fantastiska värd åtgärdade dagen efter. Trots detta sov vi första drygt 12 timmar. Man kan säga att vi var utmattade från flygresan och behövde vila upp oss. Efter att ha inhandlat förnödenheter tog vi bussen in till gamla stan. Jonathan läste i en bok att asiater inte tycker att västerlänningar doftar speciellt gott. Detta bekräftades då ett flertal vietnameser höll för näsan när vi klev på bussen.

Väl i gamla stan gick vi ett stråk förbi en gammal katolsk kyrka från den franska kolonialtiden. Vi strosade fritt mot sjön Hoan Kiem där det i mitten finns en ö med ett gammalt tempel. Den hektiska trafiken är konstant närvarande vart man än är i Hanoi. Det är på ett organiserat kaos som bilar, cyklar och miljontals mopeder tar sig fram på gatorna. Man får verkligen se upp när man går över gatan!

I gamla stan finns det i varje kvarter försäljare av skor, väskor, kläder och andra turismsaker. Trafiken var faktiskt avstängd runt sjön vilket var skönt. Det var många gatuartister som dansade och spelade musik, stämningen var god. Vi hittade en restaurang som vi spenderade ett par timmar på innan vi bestämde oss för att åka hem.

 

/Fredrik

 

Dag 1-2:

Nervösa och pirriga studenter ute på tur, våran grupp startade praktikresan på olika håll. Jag, Fredrik och Jonathan började resan på Landvetter flygplats medan Alina och Bella började i Köpenhamn. Jag kommer att skriva om resan från Landvetter till Hanoi. Väl på Landvetter börjar vi med den traditionella flygplatsölen. Där sitter vi och hänger tills de ropar ut “final call” och istället grips vi av panik haha.. För mig börjar det bli en vana men Fredrik och Jonathan betedde sig lite som bambi på hal is. Men det gick bra och vi klev på det första av två flyg. 

Framme i Istanbul hade vi en mellanlandning på 9 timmar så vi bestämde oss för att ta oss en sväng in till stan. Vi märkte efter att vi tackat ja till ett bolag som skulle köra oss, att de tog lite extra betalt men vi var nöjda ändå. Bilen vi fick åka i var nämligen riktigt fet. I Istanbul tittade vi på deras kända moskéer. Sedan gick vi och åt döner kebab. Efter det gick vi vidare in en gränd och stannade till på ett ställe som hade vattenpipa och drinkar. Det var sedan lagom för oss att åka tillbaka till flygplatsen. Flyget till Hanoi skulle gå vid 01.50 och vi var framme vid 20.30. Väl framme i Hanoi köpte vi sim-kort och tog en taxi till vårt boende, där mötte vi upp Alina och Bella som kommit dit tidigare under dagen. 

 

När vi packat upp våra väskor bestämde vi oss för att gå ut o käka, vi valde ett mindre ställe, som låg precis intill gatan. Väl där insåg vi svårigheterna i språket.. Personalen förstod inte ett enda ord av vad vi sa, det blev många skratt och tillslut fick vi tre öl och phở bò. Phở är Vietnams nationalrätt, det är tydligen många som äter den till frukost, lunch och middag, google it. Very gutt! Tre rätter och tre öl gick på hela 180 000 dong, vilket är 60-70 svenska kronor. Värt.

Ciao /Rebecca

 

Sista veckan med barnen på Stand

December 4th, 2018

Hej igen!

Denna veckan är det sista veckan jag och Amanda är på avdelningarna med barnen, då vi nästa vecka kommer börja på Community där Elin är nu.  På Community sitter de som beslutar om vilka barn som ska komma hit till Stand Children´s Village. De får in som anmälningar från exempelvis skolor som de sedan utreder om de tycker att det är  barn som skulle passa att komma till Stand. I utredningen pratar de med olika människor i barnets omgivning så som skolan, familjen, släkt och så klart barnet också. Därefter beslutar de om när barnet ska komma hit, hur länge de ska stanna och vad de är de ska arbeta med när de är här exempelvis sorgarbete, traumabehandling eller arbeta med sitt beteende. Så det ska bli intressant att få vara med dem lite och se deras arbete.

Dessa veckor med barnen har varit intressanta. Som tidigare nämnt har jag och Amanda varit med barnen på deras whares (avdelningar). Amanda med flickorna och jag med pojkarna, medans Elin har varit i skolan. När man jobbar med barnen på deras avdelningar kan det se lite olika ut hur ett skift ser ut, exempelvis jobbar du dagsskift så hjälper man barnen med morgonrutiner, äter frukost och göra sina mahi, vilket är städuppgifter som de har som de ska göra. Efter frukost går man med barnen ner till skolan och är med barnen där under dagen. I skolan börjar de alltid dagen med lite dans eller lek så att de får röra på sig innan de börja skoldagen. Sedan har de alltid som en liten samling (sunshine circle) alla barnen ihop där de sjunger och gör lite lekar exempelvis viskleken. Sedan delas barnen upp i två klasser och ha lite olika lektioner. Under dagen har de en kortare rast efter morning tea, vilket är att de få en frukt och en muffins, och sedan en längre rast efter lunchen, som är macka och frukt. Skoldagen avslutas med gemensam  samling igen. Då har de återigen lite sång och så innan de delar ut Awards där barnen få lappar (snapcards) om vad personalen har uppmärksammat att barnen gjort bra under dagen exempelvis testat något nytt, varit hjälpsamma osv. Som tidigare nämnt är det väldigt mycket av Maori kulturen här exempelvis att de ber en bön på Maori före varje måltid, sjunger mycket på Maori och till det hör en del rörelser också, framförallt med händerna. Vi har även använt oss av rako och poi som är olika sorters trästavar som maori använder i sång och dans som övning inför krig.

Om man jobbar kvällsskift eller på helgen så gör man olika roliga aktiviteter med barnen så som åker till badet, är ute och spela fotboll, åker till en skatepark osv. Jobbar man kväll så är det mycket kvällsrutiner och så som ska göras exempelvis så duscha de alltid på kvällen, kollar löss en kväll i veckan osv. Sedan är det se till att barnen kommer i säng, kanske läser en bok för dem.

Det är intressant att se hur de arbetar med barnen för att barnen ska kunna nå sina mål också. Det handla både om att lära barn “life-skills” typ kunna städa, lära sig ta hand om sin hygien, knyta skorna och sådant som alla barn kanske inte få lära sig hemma. Men även hur de ska nå större mål som att lära sig kontroller sin ilska och sitt humör etc. Barnen har “one-on-one” med sin “keyworker”, keyworker är den personal som har lite extra ansvar för det barnet, att hjälpa den att utvecklas och nå dessa mål. På one-on-one prata då barnets keyworker och barnet lite om målen och hur barnet ska nå det och så plus att man gör något kul ihop som barnet uppskattar exempelvis lär sig spela trummor. De har också “weekly-conferences” där läraren, barnet och keyworker har ett möte en gång i veckan där barnet får möjlighet att berätta lite om sin vecka, vad hen har lärt sig, vad den skulle vilja lära sig nästa vecka och om det är något speciellt hen vill ta upp.

Det var lite om vad de gör här på Stand.

Med vänliga hälsningar,

Jennie, Amanda och Elin.

Week 12: NZ <3

November 27th, 2018

Heej igen!

Bara 3 veckor kvar av praktiken hörrni 🙁 😀 Det gör mig både glad och ledsen att behöva lämna den här platsen snart. Glad för att jag kommer få träffa min familj och vänner i Sverige och att vi passerat ytterligare en kurs närmare examen. Ledsen för att jag kommer lämna mina barn (hahah de börjar typ kännas som det nu), alla människor man skapat en relation med, värmen här och den fina naturen. Vi kommer verkligen sakna det här stället. Nya Zeeland har fått en stor plats i mitt hjärta. Jag älskar var och en utav barnen även fastän man har dagar och veckor av oro för hur arbetsdagen kommer att se ut då vissa barn kan vara riktigt stökiga eller till och med våldsamma. Min handledare har fått mig att se på dessa “jobbiga” eller “problem”-barn på ett heeelt annat sätt. När jag började på Stand tänkte jag “åh gode Gud, hur kommer det här gå?”. För typ inga lyssnade på vad personalen sa till dem och det kändes bara kaos. Men nu när jag varit här sedan september har jag lärt mig att det är på grund av smärtan de har inom sig som de gör så. Jag tycker synd om dem, för de kan inte hantera sin sorg eller smärta på ett sätt som vi anser vara “normalt”. Deras beteenden är ett tecken på att de behöver ha hjälp och det är deras sätt att kommunicera med sin omgivning för det. Efter att jag snart har avklarat praktiken här kan jag säga att det är TYP exakt det här jag vill jobba med i framtiden.

Som vi nämnde i tidigare inlägg så kanske ni vet att maorikulturen en väldigt stor del av Nya Zeeland. Om ni inte har någon aning om hur maori låter så tänkte jag ge er en suuperbra låt som vi på Stand lyssnar på med alla barnen då och då. Press the play-button and enjoy! This is New Zealand hörri!

 

 

Lots of LOVE,

 

från Elin, Jennie och Amanda <3

Week 11: Reunion

November 22nd, 2018

HAJSAN SVIDEN!

Me (Elin), Jennie and Amanda here!

Det var ett tag sedan vi hördes av här och vi ville bara dela med oss lite om våra upplevelser här i Auckland. Häng på 😀

Förra fredagen fick vi alla 3 en day off och då passade vi på att ta oss in till City. 10.15 satt vi på färjan påväg över havet till storstaden. Vi shoppade lite och var vid Skytower. Jennie och Amanda ville även passa på att åka enda upp i Skytowern medan jag var mer intresserad av shoppingen och alla butiker här som vi inte har i Sverige, så jag tog en runda i stan. Det fanns Prada, Gucci, och alla dessa dyra märkesbutiker där vakterna stod utanför och kollade om folk var rika nog att gå in eller inte hahaha. Så vi vågade inte ta oss in men vi tjuv-kikade lite genom fönsterna. Sedan köpte vi sushi, gick till en fin park i närheten och tittade på alla fina studenter som tagit examen. Gissa om man blir lite avis av att se de färdigexaminerade fira sin sista dag på universitetet.

Next day på lördagen blev det en plugg och chill dag. Vi tog även en långpromenad längst med stranden och bara njöt av att vara lediga. På söndagen tog en arbetskollega mig till Hunua Ranges som är känt för det fina vattenfallet, utsikten och alla berg. Det var otroligt vackert. Jag kan förstå varför många vill komma till Nya Zeeland och resa runt. Det är bokstavligen ett paradis här. Tyvärr jobbade Jennie och Amanda den dagen. Vi har olika arbetsdagar och arbetstider på grund av att vi inte är i samma arbetsgrupp. De är med de Residental Social Workers (RSW) medan jag är i Education Facility (EF) som motsvarar barnens skola och hjälper till. Sista veckan kommer vi kunna hänga mer med varandra då vi alla kommer vara med Community Social Workers (CSW). Vad som är skillnaden mellan socialarbetarna i RSW och CSW är att RSD jobbar direkt med barnen och CSW i kontor och gör till stor del det administrativa arbetet. De gör även mycket hembesök till familjerna, möten med Oranga Tamariki (typ socialen), skolor – skolkuratorer och lärare, arbetar terapeutiskt med föräldrarna och mycket mer. De är lite spindeln i nätet och har många olika arbetsuppgifter medan RSW största delen av tiden tar hand om barnen, har terapeftiska samtal och aktiviteter med dem. Båda grupperna arbetar väldigt hårt på två olika sätt.

 

Idag var vi på något som kallas för Gibbs Farm. Vi körde ca 3 timmar bussresa med ungefär 20 otåliga barn som inte ville sitta stilla och som konstant frågade när vi skulle komma fram. Vi kom fram till slutdestinationen som var en “bondgård”. Det kan låta lite fånigt på svenska men det var faktiskt otroligt fint där. När har man sett eller hört att en bondgård har giraffer? Eller flamingos? Och skulpturer? Ja, ni ser, det var en annorlunda plats och vi gick runt hela gården på ungefär 1,5 timma med barnen, fotade platsen och umgicks med dem. Det var en bra och skön dag, men man blir helt slut när man kommer hem.

Jag vill avsluta med att säga att vi tre har det superbra och att vi alla är nöjda med att ha gjort valet att få komma hit. Hoppas ni andra också har en fin praktik. Inte lång tid kvar nu! Om 1 månad är det jul <3 YAS!

 

En utav skulpturerna på Gibbs Farm

Från ett budda-tempel som vi besökte

Nz-glass är farligt gott

Hajsaan

Budda-mat från templet

 

Asså gissa om jag dog av skratt :’) Vi fick sällskap på vägen av dessa flamingos från ingenstans- Welcome to Gibbs farm everybody.

Lots of love,

Elin, Jennie och Amanda

Hello New Zeeland!

November 8th, 2018

I söndags kom även vi efter en lång resa äntligen fram till Auckland och har redan varit här i fem dagar. Nu har jetlagen börjat lägga sig, första två dagarna var riktigt tuffa.

Redan dagen efter vi landade påbörjade vi vår verksamhetsförlagda utbildning här på Stand Children´s Services. Vi fick ett varmt första bemötande från personalen och framförallt av Pene, som är manager på Stand. Vår studiekamrat Elin som redan har varit här i flera veckor visade oss runt på Stand. Under dessa fyra dagar på praktiken har vi hunnit med en hel del! Förutom att göra den obligatoriska utbildningen On Job Learning (OJL) som Elin har skrivit om tidigare har vi även hunnit med att hänga med barnen på museum och zoo här i Auckland. Imorgon blir det en avslutningsceremoni för barnen som har varit här i fem veckor och som åker hem imorgon. Det ska bli väldigt kul att få vara med ceremonin då den kommer vara enligt Maori tradition. Stand är väldigt noga med att inkludera Maorierna, som är urinvånarna i Nya Zeeland, i sitt arbete. Några exempel är att skyltar runtom på Stand bara står på Maori och att barnen sjunger på Maori.

Vi ser fram emot nästa vecka, då vi kommer bli stationerade på olika whare, vilket betyder avdelningar på Maori. Amanda kommer vara på Pohutukawa där flickor mellan 5-12 år är. För pojkar finns det två avdelningar och Jennie ska vara på Rata, där de yngre pojkarna är.

Jennie & Amanda

Vacker utsikt från kvällspromenaden!

 

Auckland Zoo

 

WEEK 6

October 20th, 2018

Hej Sverige <3

Det var ett tag sedan jag hörde av mig här. I det här inlägget tänkte jag dela med mig av de lite mer djupare sakerna när det kommer till hur verkligheten ser ut. Jag hoppas det går bra, annars är det bara att bläddra förbi inlägget.

Generellt sätt har det varit bra de senaste dagarna, men vissa dagar har varit psykiskt och andligt tuffare än andra. Nu när det närmar sig mitten av praktiktiden börjar saknaden till min älskade familj växa. Det kanske låter lite fånigt men jag älskar min familj av hela mitt hjärta och prioriterar dem väldigt högt. Jag hade ett samtal med min mamma och bror häromdagen gissa om jag blev glad :’) Det gjorde hela min dag. Det var så skönt att få prata av sig om allting jag får vara med om och dessutom på det svenska språket <3 I soo needed that. Kärlek till er!

En annan sak, som jag kanske har nämnt i tidigare inlägg, är att vi en del gånger får se en annan sida av vad som pågår i den här världen. En del socialarbetare kan hantera saker och ting relativt bra vilket är ett stort plus. Jag har lärt mig att det inte handlar om att stänga av sina känslor när man jobbar, utan att lägga dem åt sidan och finnas där för brukarna under tiden. Det är efter varje arbetspass vi på Stand kan få tillfälle att göra en “debrief” och få prata av sig om vad som har hänt under ett arbetspass. Fastän vi har debrief kan jag ändå gå hem med ett tungt hjärta och medlidande för barnen en del dagar. Som jag nämnde tidigare är det en annan sida av världen man får stötta på här och fastän världen är full av underbara och goda saker så kan vi inte neka att ondskan finns. Jag kan ge er en mer konkret och verklighetsbaserad bild av vad jag menar- självklart utan namn, bild eller annat som kan avslöja vem det är.

Tänk dig att du träffar en 7 årig liten pojke med världens finaste leende, som du får krama om och leka med. Den här pojken är generellt sätt väldigt glad, älskar att springa runt, krama om folk i sin omgivning, tar tag i din hand när ni ska gå någonstans och en pojke som inte bara personal älskar, utan även alla andra barn. Den här glada pojken som du träffar, och som du tror mår bra då det är de signalerna han sänder till dig, vill inte längre leva. Han har försökt att förändra på det några gånger, men personal har lyckats uppmärksamma det i tid och räddat honom ur de situationerna. Den här pojken är trött på vad vi kallar för “livet”.

Detta är ett exempel utav många.

(Bild tagen från en NZ-hemsida) En av anledningarna till varför Stand Children’s Services finns i Nya Zeeland.

 

När jag var 7 år, visste inte jag var ordet “deprimerad” var eller vad “ta livet av sig”, “självmord” eller andra liknande (och hemska) begrepp var. Jag var bara ett barn. Mina tankar var på leka med mina dockor, kompisar och bara ha roligt. Barn borde inte veta vad sånt innebär, enligt min åsikt. Men nu när det redan hänt är vår uppgift att visa dem det motsatta, att det är värt att leva. Att livet är fullt med underbara saker med.

Det är det här jag syftar på när jag berättar att det kan vara mentalt påfrestande att se, höra och känna deras smärta. Men ljuset övervinner alltid mörkret. Jag vet att vi tillsammans kan göra skillnad för andra människor i vår värld.

 

Innan vi säger hejdå vill jag avsluta med 3 fun-facts 😀

1. Personal och barn kan få Snap Cards om man har varit lite extra duktig eller snäll på Stand.

Så här kan de se ut

2. En utav anledningarna till att älska barnen på Stand är att de kallar oss personal för “Miss” eller “Mr”, en har kallat mig för “Mum”, en annan för “Auntie” (när jag translatade det står det “Tant” hahahah! Tack?) och en annan kallar mig för “Sister”. En kille trodde att jag var en utav barnen här (dvs brukare) och en annan trodde jag var 15.

3. Att folk är ovanligt sociala och jag älskar det fastän det fortfarande är lite ovant. Om jag är ute och går så hälsar folk som går förbi mig. Och varje gång jag kliver in i en matbutik och står vid kassan så frågar personal hur jag mår och hur min dag har varit. Första gången de hände så kolla jag runt omkring mig och ba “Pratar hon med mig?”, “Känner vi varandra?”, “Varför är hon så trevlig?”.
Erkänn Sverige borde bli lite mer såhär?

 

En utav våra utflykter med barnen till stranden.

 

Ha en fortsatt fin helg!

 

Kärlek,

Elin

Week 4: Trainingweek

October 5th, 2018

HEJ SWEDEN!

Denna vecka har varit en intensiv, annorlunda men rolig. Stand har haft en “training-week” där all personal har fått en hel del föreläsningar om trauma, pubertet, MAPA (=självförsvar 😀 – vi fick träna och slåss på varandra hhahah), om deras datasystem; typ hur man skriver en “Incident-Report” om något händer och hur man dokumenterar i allmänhet då det är mycket dokumentation här varje dag för personalen.

Strand-promenad <3

Kärlek

<3

Vi har även fått jobba med pappershäften om Stand och deras policy, regler och säkerhet. Personal har förberett inför det nya intaget av barn och läst sig in på varje barn samt fått presentera det för alla. Det handlade bland annat om vilka diagnoser barnen har, deras rädslor, varför de behöver komma hit, hur deras familjesituation ser ut, deras trauman e t c. Det som har gjort denna vecka rolig är såklart människorna jag fått umgås med här- det är de som gör hela min praktik- bokstavligen.

 

Hoppas ni får en bra helg <3

Strawberries – 24 september 2018

September 24th, 2018

Hej allihopa!

Nu har 2 veckor gått sedan jag kom till Nya Zeeland. Tiden går så snabbt men det känns som jag har varit här ganska länge, typ flera månader hahah. Började känna mig hemma rätt så fort och lärt känna alla så pass “bra” att det känns som man känt dem hela sitt liv. Det kan vara för att folk är mer öppna här än vanligt vilket är väldigt skönt.

On my way to work. The nature here is w o w.

Aand they have orange, lemon-, and limetrees growing almost everywhere.

Praktiken går bra, börjar få koll på det mesta nu när det kommer till hur socialarbetare jobbar med barnen rent praktiskt. Jag har varit med tjejgruppen sedan jag kom hit och ska vara det denna vecka ut. Vi har gjort så mycket med dem. Några exempel är att vi har åkt till simhallen 3 gånger, haft en “spa”-kväll och fått måla deras naglar, fått våra naglar målade, gjort hårfrisyrer på dem och barnen fick även hena (som är en form av typ “tatuering” som försvinner efter ett par dagar).

I can put strawberries on your nails?
Ser ni dem? hahah!

Vidare har vi varit ute och spelat fotboll/sport, haft en mini-utflykt i naturen, haft film-kvällar, pyssel-dagar där de får måla på papper och eller sy olika saker. Aktiviteter har barnen varje dag och brukar uppskattas. Många utav dem har gått igenom en tuff barndom. Barnen här kanske har föräldrar som har psykiskt och eller fysiskt misshandlat dem hemma och då menar jag inte att de ger dem en örfil då och då, utan det finns barn här som har blivit slagna till golvet, på huvudet och sparkade/ trampade på magen, straffat dem genom att inte ge dem någon mat och berättat att de är värdelösa, oälskade etc. Det är tufft. Det är mentalt påfrestande att få höra var och ens historia. Barnen här verkligen kämpar och jobbar med mina mål, vilket är helt fantastiskt. Det finns hopp för var och än, även de allra svåraste och mest skadade barnen. Personalen jobbar stenhårt med att ta hand om var och än genom terapeutiska samtal, vara goda föredömen för dem, visa dem kärlek och ständigt uppmuntra vad de gör bra. Personalen finns alltid tillgängliga för dem oavsett om de har en riktigt bra dag här eller när de har det riktigt tufft. Det glädjer mig att det finns människor som kämpar med dem och inte mot dem som kanske resten av deras omgivning gör.

Hoppas ni andra har det bra!

Blessings <3